Kapitel 1
I vilket vårt första möte med spanjorer och den spanska organisationsförmågan skildras.
När vi lämnade Emmas hem för att resa till Arlanda var det så tidigt att det blev sent. Vi hann inte ens somna. Allt tydde på att dagen skulle bli outhärdlig men jag tror att jag var för uppe i varv för att bli trött. Planet gick klockan sju på söndagsmorgonen den 22 augusti och tre timmar senare trampade vi redan spansk mark. Nåväl, spansk flygplats. I teorin är väl området före passkontrollen ingenmansland… Det var i Barcelona den första i en rad märkliga händelser skedde.
Först och främst var flygplatsen förvirrande. Den var stor, den var labyrintisk och den hade spegelblankt golv som fick en att lägga sig till med en löjlig gångstil som man annars bara får under isiga vinterdagar. Vi väntade där i fem timmar på att få borda vårt plan till Sevilla och när de fem långa timmarna gått ställde vi oss i kön vid vår gate. Där stod vi i en halvtimme. Nog märkte vi att personerna framför oss i kön talade högt och upphetsat, men det säger inte så mycket eftersom vi befann oss i Spanien och vi antog att de skulle meddela i högtalarna ifall det var något problem. Tillslut tog vi saker i egna händer och gick för att titta på informationstavlan. Det visade sig att planet var försenat två timmar. Jahopp.
Alla Spanjorer ställde sig plötsligt i en ring runt den stackars ensamma kvinnan vid gatens disk. Vi antog att de fick information om problemet. De viftade upprört med sina biljetter och trängdes för att nå fram. Jag har aldrig sett ordet kö i en spansk ordbok. Emma och jag bildade en egen kö och väntade snällt på vår tur, som de svenskar vi är, vilket ledde till att vi nådde fram till disken bland de allra sista. Där ryckte den stressande kvinnan till sig mina biljetter, kladdade lite på dem och gav mig två kuponger. Jag frågade vad jag skulle ha dem till och fick svaret att de skulle ge mig mat. Jahopp. Var då? Jag väntade på min tur ytterligare några minuter för att fråga var jag kunde använda kupongerna och hur mycket de var värda, och fick tillslut reda på att de fungerade överallt till lite vad som helst. Hon talade även om för mig att vi var tvungna att vänta till klockan fem för att få närmare besked om när planet skulle gå, men att vi förhoppningsvis kunde börja borda då. Alltså begav vi oss till flygplatsens restaurangdel för att få oss någonting att äta.
Det var gott om tid att sitta ner i lugnt och ro, vi åt varma baguetter med diverse intressant fyllning (vad sägs om en” noruega” med gravlax och ägg?.) Lite då och då kikade vi på informationstavlorna som alltjämt visade att planet var beräknat två timmar senare än ordinarie avgångstid. Vi höll dessutom ett halvt öra uppmärksamt på högtalarrösten som ibland hojtade ut små meddelanden om säkerhet och avgående plan. På Sevillafronten intet nytt. Vid fyratiden begav vi oss bort mot vår gate, i sakta mak såklart, det var ju inte direkt någon brådska. Vi kikade lite i skyltfönstren och kostade på oss att åka rullband istället för att gå effektivt. När vi kom fram till gaten var det helt tomt.
Inte en spanjor så långt ögat kunde nå. Bara kvinnan i disken som vinkade upphetsat och pekade på skärmen ovanför sitt huvud där orden ”Sevilla last call” blinkade irriterat. Baguetter byttes till bråttom, strosa blev skynda. Vi var de allra sista passagerarna ombord på planet, talade hon om för oss när vi småsprang längs landgången. Naturligtvis sneglade alla spanjorerna (jag sätter min vänstra sko på att vi var de enda icke-spansktalande ombord) bistert på oss, och naturligtvis fanns det ingen plats kvar i väskluckorna ovanför platserna. Men någon måste ju vara sist ombord, he he…heh.
Hur detta kunde ske? Ingen aning. Men att det var någonting vi inte riktigt begrep med det hela står ju klart. I varje fall var vi ändå på väg till Sevilla, vi hade inte missat planet… och vi var mätta och belåtna.
