Kapitel 60
När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
och alla blir så glada
att fira få advent
Idag är det 1:advent, och man kan inte säga att vi inte kämpat hårt för att uppnå julstämning. Dagen börjades med konstruerane av en adventsljusstake. Kartong + röd färg + solrosfrön + värmeljus = voilá 
Sedan blev det ljuständning och pepparkaksfrukost (med persiennerna nere såklart, annars hade det varit för ljust). Klockan 12 träffade vi Felicitas vid Iglesia Santa Ana (Sevillas fd. katedral) för att går på adventsmässa. Trots att sångerna som sjöngs inte var det minsta bekanta, var det ändå mysigt att gå till kyrkan och jag blev positivt överaskad av den katolska mässan. Jag medger att jag hade en hel hög fördommar gällande katolicism som i alla fall inte infölls här. Istället påminde det hela väldigt mycket om en vanlig svenskkyrklig gustjänst.
* Välkommnande och bibelläsning (jag begrep i princip nada)
* Bön (alla kunde all turerna helt automatiskt, när man ska svara prästen, när och hur man ska be, när man ska göra korstäcken etc)
* Adventssånger. Lätt att hänga med, det fanns text.
* Predikan. Det ultimata testet... Och jag förstod!! I princip allt. Oh happy day. Det hela gick i princip ut på att advent är en tid för förväntning och glädje över kristi födelse men även en tid då man ska ransaka sig själv och sitt liv för att avgöra om det liv man lever är meningsfullt för en själv. Man ska se bortom automatik i vardagen och söka inre tillfredställelse och mening med tillvaron. Många använder Guds namn som någonting som ska fruktas men det är inte meningen att man ska vara rädd för Gud utan Gud vill att man ska glädja sig åt sitt liv tillsammans med honom. I det stora hela. Vilket var en predikan som överaskade mig positivt.
*Kollekt
*Nattvard
*Sång
Efter denna erfarenhet gick vi hem till Felicitas i Santa Cruz för att baka julkakor. Hon bor i en delad lägenhet på nedre plan i ett mycket äldre hus och äldre kvarter än vårt. Där fanns ett ganska stort kök med diskmaskin, gasspis och ugn och dessutom ett vardagsrum med soffor. Lyxigt ur våra mått mätt med andra ord. Dock var det hela väldigt mycket smutsigare, trasigare och mörkare än vårt hus så kanske går det jämnt ut. I varje fall var det intressant att se hur ett av de där gamla och fina husen ser ut inuti.
Där bakade vi som sagt, utan måttsatser direkt på köksbänken, följandes ett recept på tyska. Det blev valnötskakor och.. mandarinkakor, med chokladglasering. Allt i olika former naturligtvis^^ Nom nom. Tillagt till detta fanns även varm glögg och Feilz Navidad på hög volym. Det ambitiösaste av allt är att vi, trots allas goda engelskakunskaper, endast talar spanska med varandra!
Nu sitter jag här i mitt hus i Spanien och funderar över alla er därhemma (och visserligen några som inte heller är hemma..). Att det lyser stjärnor i alla era fönster, att ni har tänt första ljuset i adventsljusstaken, kanske satt igång med julbaket, kanske spelat adventssånger för första gången. Hos de flesta av er är det massa snö, och just nu kan jag tänka mig att ni sitter inomhus och kurar framför en brasa eller med en kopp te. Det finns ingen tid på året som är så knuten till Hemma som advent och jul... men snart, snart kommer vi tillbaka!! 
Kapitel 59
Jag tycker om den här helgen, det har hänt så många trevliga saker. I lördags till exempel trotsade Emma och jag det eviga regnet och begav oss på vår pilgrimsfärd till den svenskaste av platser; IKEA. Med oss hade vi vår sydkoreanske vän Chanho. Varuhuset ligger en bit utanför staden i en liten by så vi åkte buss, med regnet strilande utanför rutorna. Eftersom vinden vänt ut och in på vårt billiga skräp-paraply hann vi bli riktigt blöta innan vi nådda La Entrada (Ingången). Med begynnelse-versaler, såklart.
Naturligtvis var det kaos. Spanjorer tycker inte om att bli uppmanade att följa en utritad rutt, vilket är hela idén med IKEAs planlösning, utan som av trots måste alla gå åt motsatt håll, stanna mitt i vägen eller välja att gå genom alla möbler. I övrigt kunde man ha varit i Sverige, lika många hungriga barn som slet och drog i sina mätandes och funderandes föräldrar och samma sorts möbler och prylar. De hade till och med svenska namn på allting. I resturangen serverades köttbullar med lingonsylt, räkor i tunnbröd och andra bekanta rätter.
Huvudmålet var dock en liten extraaffär med namnet IKEA food, eller Tienda sueca. Jag har nog sällan kännt mig så patriotisk som när vi steg in bland hyllorna fulla av bekanta varor, eller blivit så uppspelt vid åsynen av lingonsylt. Här fanns kaviar, sill, frysta köttbullar, raggmunk, knäckebröd, Marabou, Daim, Norrlandsguld, pepparkakor, julmust, glögg, skumtomtar, kolasnören, delicatobollar, damsugare, gifflar, olika sorters sylt, Västgötaklosterost, gravlax, laxfiléer, ostkaka, korv, rostad lök... listan kan fortsätta länge. Vi sprang omkring upp nyupptäckte mängder av saker, och det roligaste var att introducera dem för Chanho, som gladeligen köpte både sill och pepparkakor. Det roligaste är att många spanjorer åker till IKEA bara för att äta där, och köpa svensk mat. Sill går hem!
Två glada, fullastade, svenskar och en något förvirrad korean var det som vandrade ut från IKEA någon timme senare. Den kvällen serverades det kaviarknäcke och senapssill på Prosperidad 38.
Kapitel 58
Inför vilket jag utfärdar en varning. Varning för galna spanjorer.
En av frågorna jag redan hunnit få handlar om spanjorers konstiga egenheter. Detta är ett typexempel på sådana saker. Spanjorer är nämligen vansinnigt förtjusta i fiestor av alla olika slag, vissa har religiös bakgrund med processioner som höjdpunkt, andra är mer svårförklarade och kan gå ut på allt ifrån att kasta ruttna tomater på varandra till att bränna dockor föreställande politiker. Det viktigaste är inte festens orsak utan dess konsekvenser; dryck, dans och massor av folkliv. Varje stad har sin egen, mer eller mindre, märkliga fest som ofta lockar besökare från hela spanien. Här är ett urval av de största och mest crazy festerna som hålls:
3:e plats: Las Fallas de Valencia. Festen går ut på att konstruera jätteskulpturer, ofta av pappier mache, föreställande kända figurer eller personligheter. 
När allt äntligen är klart ska man bränna rubbet.
Jag ser motsägelserna i detta...
2:a plats: La tomatina en Buñol, Valencia. 40 000 människor och 100 000kg tomater i en enda salig blandning. Festen började som ett tokigt påhitt mellan några vänner men blev snart världsuccé. Hur kan total nersörjning av en stad med ruttna tomater inte gå hem?
1:a plats: Tjurrusningen i Pamplona. Festen går i det stora hela ut på att man släpper lös ett gäng uppretade tjurar i en trång passage full av unga män som tycker att höjden av manlighet är ett tjurhorn i ändan. Nåväl. Festen slutar alltid i våld och blod, både från de unga männen och från tjurarna. Lyckan är total.
(Kvinnor tillåts delta, men är oftast intelligenta nog att låta bli..hehe.) Titta i början på videon, det är så...så!!
Föreställ er nu att motsvarande finns i varenda spanskt samhälle, från storstad till byhåla, så förstår ni vidden av spanjorernas mentalitet.
Nu när vi ändå är igång kan jag passa på att presentera två andra märkliga fester som härrör från klasskamraters hemland, och som jag fastnade för av olika anledningar:
Englands ostrullning. Den som fångar osten vinner...osten. Värt en titt om man finner studsande och självmordsbenägna engelsmän intressant. Jag gör...
Slutligen (för sen ska jag sluta eftersom jag börjar känna mig som cracked.com) en fest från Zürich, Sächsilüüte, som går ut på att ta farväl av vintern genom att spränga en gigantisk snögubbedocka. Dockan heter "Böög". Jag finner det opassande att syssla med "Böög-Verbrennung"
Kapitel 57
Det finns Sevilla, och så finns det Triana. Standardskämtet går ut på att Triana är en egen republik, avgränsad bå båda sidorna av floden, med sina egna lagar och traditioner. Ännu idag, trots att flera broar förbinder stadsdelen med övriga Sevilla talar man ofta om "Triana och Sevilla", "Sevillanos och Trianeros". Det är helt enkelt inte samma sak. Med andra ord är Emma och jag inte äkta Sevillabor, men desto mer Trianeros.
Jul i Triana...
En gång i tiden var stora delar av Triana hamnkvarter och många Trianeros var sjömän. Stora fartyg kunde segla uppför Guadalquivir och anlägga där dagens Calle Betis ligger (där områdets alla uteställen nu finns). Baksidan av denna närhet till floden var de stora översvämningar som ofta inträffade och fick hela Triana att bli en enda stor bakterieodling. Under pestepedimier dög eller flydde nästan hela stadsdelens befolkning.
Utsikt mot Triana.
Enda fram till 1852, då Puente de Isabel II uppfördes, tog man sig till och från Triana med båt, det fanns en särskild transportfärja. Bron är Sevillas äldsta, då de flesta andra inte konstruerades för än till Världsutställningen 1992.
På ena sidan huvudgatan San Jacinto ligger keramikkvarteren med sina många kakelbutiker och tillverkningsställen. Är det något som Triana är känt för så är det keramik, det har tillverkats påplatsen ända sedan det romerska imperiets tid. Detta är treditionellt sätt det kristna området.
På andra sidan (vår sida) ligger zigenarkvarteret. Härifrån kommer alla Sevillas mest framgångsrika flamencodansare och tjurfäktare. Man brukar tala om den trianska skolan, som är ett helt annat sätt att dansa/tjurfäkta än i Sevilla. Ett tecken på områdets zigenska befolkning sägs vara de Jesus och Mariaskulpturer i kyrkorna som är mörkhyade tillskillnad från de onaturligt bleka figurerna i Sevillas övriga kyrkor...
Här ligger Iglesia de Santa Ana, som är en av Sevillas allra äldsta kyrkor och den föredetta katedralen.
Vid Puente de Triana (Isabel II) ligger Mercado de Triana som varje förmiddag erbjuder mängder av olika matvaror; frukt och grönsaker, kött, fisk, torkad frukt, kryddor, nötter... Saluhallen är byggd ovanpå resterna från Castillo de San Jorge, en fästning från tiden för den kristna återerövringen av Andalusien. När Sevilla var tryggat användes borgen sedan som högkvarter för Inkvisitionen. Här fängslades, torterades, dömdes och avrättades konverterade judar som inte riktigt tillfredställde kyrkan... Idag finns här, förutom endel borgrester, en utställning som syftar till att öka religiös och etnisk tolerans.
Vad mer kan jag säga om Triana... Jag tycker om att bo här. Det är inte trafikerat eller högljutt som i övriga Sevilla, men minst lika fullt av folk oavsett tid på dygnet. Det är avslappnat, oftast alldeles fritt från turister och här finns allt man behöver. Ingen annan stans finns det så mycket mataffärer, vi har sex-sju stycken innom max 10 minuters promenadavstånd. Vi har en fin park mycket nära. Här finns många billiga barer och tapasställen. Det är ett arbetarkvarter med mycket blandade sorters byggnader och kvarter, men det känns väldigt genuint och traditionellt. Man kännes sig alltid trygg här. Jag trivs med andra ord^^
Kapitel 56
De senaste dagarna har det bara regnat, regnat och... tja, regnat. Vi har mest kurat innomhus, drukit te och ätit kex med brieost på. Ändå börjar stressen infinna sig och vi vill passa på att göra så mycket som möjligt medan vi är kvar här. Kanske blir det en resa i helgen, om vi lyckas synka väder, tåg och önskat resmål. Hm.
Eftersom jag har varit i España i snart fyra månader, och eftersom det inte är lång tid kvar, tänkte jag ge er den stora chansen att ställa frågor till mig (och Emma) om Spanien, Sevilla, vår tillvaro här, språket, märkliga spanska egenheter... vad helst ni nu funderar på. Jag kan även utföra uppdrag, utfråga spanjorer etc, ifall det är något ni absolut skulle vilja ha reda på ^^ Så tja, vill ni veta något, fråga på!
Nu börjar temperaturen krypa nedåt 10 grader utomhus och det är något liknande här inne, så det är dax att krypa i säng under tre filtar med ylletröja och dubbla sockar. Myten om Spanien krossad.
Godnatt
Kapitel 55
Den här stadsdelen besöks främst av två anledningar. Dels för att se Torre del Oro, det arabiska vakttornet vid Gualadquivirs bank, dels för att beskåda tjurfäktningsarenan som sedan 1700-talet erbjudit spanjorerna våld, blod och död i rikligt mått. Här har otaliga Sevillanska tjurfäktare bevisat sitt mod med sin käp och sitt svärd och därmed bidragit till den del av den spanska kulturen som ingen riktigt kan förklara eller försvara med annat än att det är... tradition, det är spanskt.. det är... ja, hrm. Hm.
Naturligtvis finns det andra, mer lockande, anledningar till att söka sig till detta område än tjurfäktning, så som promenaden längs floden eller de många bar- och resturanggatorna bakom Paseo de Cristobal Colon (Señor Columbus!).
En gång i tiden var området Sevillas hamn. Här fanns allt som hör en hamn till, inklusive otaliga vapenbutiker och fabriker. Det var hit alla skatter från Nya Världen ankom, vilket tolkats som orsaken till vakttornets namn; Guldtornet.
Torre del Oro... som faktiskt inte är lutande -.- Och operan till vänster.
Genom El Arenal går den breda vägen Reyes Católicos, som är vår skolväg. På detta kommer det bilder en annan dag. Jag har inte alls många gatubulder från Arenal, men i det stora hela går det ut på smala gator, ofta kullersten kantade av apelsinträd, barer och parkerade bilar.
Är man kulturellt lagt finner man säkert intresse i Sevillas operahus och i Muséo de Bellas Artes, konstmuséet. Det sistnämnda har Emma och jag besökt, tillsammans med skolan, och fick då uppleva en mycket intressant vandring genom konsthistorien tillsammans med en guide. Normalt sett intresserar jag mig inte särskilt mycket för religiösa barockmålningar etc men idéhistoria, historian bakom varje konstverk, är desto mer intressegivande. I muséet hänger konstverk av Sevillas egna två stora konstnärer Murillo och Velazquez, såväl som mängder av andra spanska konstnärer. Främst finns här konst från 1500 och 1600-talen, århundradena då Sevilla var av betydelse. Själva byggnaden är ett gammalt kloster.
Tjurfäktningsarenan, ena delen av det hela...
... andra sättet att se på saker:
Veganbageritet i Arenals saluhall
Kapitel 54
De senaste dagarna har varit riktigt märkliga rent vädermässigt. Ena dagen sol och nästan sommarvarmt, andra dagen ösregnskurar, tredje dagen uppehållsväder men extremt dimmigt för att sedan gå över till fint igen. Då varannandagsväder inte riktigt är min grej, eller åtminstånde inte mitt huvuds grej, har jag inte gjort särskilt mycket dessa dagar heller som är värt att berätta om. Idag gick vi dock en "paseo en Triana" med skolan, alltså en liten promenad genom vår stadsdel med en av lärarna som "guide". Intressant att höra historien bakom denna omtalade del av staden... Allt detta kommer dock senare. Efter promenaden råkade vi träffa på ett antal CLIC-folk (skolfolk alltså) och resten av kvällen tilbringades på ett café tillsammans medd dessa. Trevligt.
Vad jag istället ska ägna detta kapitel åt är en annan av Sevillas stadsdelar, nämligen La Macarena. Handen upp alla ni som direkt börjar nynna på en välkänd melodi och får ett okontrollerbart behov av att vifta med armarna framför er samtidigt... Hrm, nåja.
La Macarena del 1 (då delen är stor behövs flera delar)
La Macarena är stadsdelen i norr som ofta glöms bort. Lika bra, vågar jag påstå, då området i mångt och mycket behållit sin genuina atmosfär till skillnad från de mer turistanpassade centrala delarna. Den främsta anledningen till att folk som inte bor här tar sig hit är Alameda de Hercules.
Detta är en gamal boulevard som anlades på 1500-talet för att Sevillas överklassinvånare skulle kunna flanera omkring här och njuta av privilegiet att bo i Spanien under dess absoluta guldålder. De fantastiska seklerna då rikedommar från nya världen försedde Spanien och inte minst Sevilla med ett betydande kapital fick dock tillslut sin ände. La Macarena tapade sin status och blev istället ansett som Sevillas skamfläck till stadsdel. Här på Alameda de Hercules hölls förr en stor marknad, och att den sedan flyttades utanför staden gjorde inte direkt saken bättre. Idag försöker man på nytt återinföra liv och rörelse i kvarteret, vilket uppenbarligen går bra med tanke på den otroliga mängd caféer, barer och resturanger som kantar hela boulevarden. På baren El Corral får CLIC-elever gratis Sangria på torsdagar, varpå vi varit där för att umgås med klasskamrater.
Koloner med statyer av Hercules och Julius Caesar som hämtats från ett Herculestempel...
Lite kvartersbilder:
Kapitel 53
Cádiz ligger på en udde och det finns en promenad som man kan följa bredvid havet hela udden/staden runt. Det gjorde vi, och det var friskt och soligt. Som ni kan se var det lågvatten och bland de torrlagda båtarna gick folk omkring och plockade krabbor och andra sjöodjur. Vi höll oss på stranden och och plockade fina snäckor. Vattnet var dock badvarmt (om man är svenne...).
Lunchmackorna åts utanför stadsmuséet, där vi varit och tittat på arkeologiska fynd, gammal och ny konst samt en samling marionettdockor med tillhörande kulisser.
En botanisk trädgård vi besökte, som var full av färgglada fåglar och skumma växter.
Weird taggigt träd...
Jag skrattar faran rakt i ansiktet, ha-ha-ha.
Stadens kvarter, de som vi såg, påminde ganska mycket om Gamla Stan i Stockholm. I Sevilla är husen oftast vita, men i Cádiz var majoriteten gula. Jag har inte så många bilder från själva staden egentligen, men det var mysiga kvarter, med mycket julprydnader över gatorna...
Inte en särskilt bra beskrivande bild, men men....
Katedralen. Jag tycker att den påminner om en moské, med sin guldiga kupol. Riktigt stor är den i vilket fall, men vi kikade bara in i dörröppningen.
Kapitel 52
Trots att vi steg upp samma tid som vi alltid för var vi otroligt trötta, frusna och sega på morgonen. Det är något psykologiskt med helger, man ska ha sovmorgon, man har inte bråttom...
... men bråttom fick vi minsan, efter att vi brett klart alla våra mumsiga lunchmackor, och det blev språngmarsch både till buss och sedan tåg. Bättre blev det ju inte av att vi på bussen insåg att vårt tåg gick enhalvtimme tisdigare än vi räknat med... Tur att vi lyckades övertala en man att vi skulle få köpa biljetter i fel biljettlucka, rápido, rápido!
Tågresan, för visst kom vi med, tog 1h och 45 minuter genom brunbrända åkrar och bomullsfällt. Cádiz ligger på en halvö i Atlanten, sydväst om Sevilla.
Ja.. vad kan jag säga. Cádiz är motsägelsernas stad. Här varvas sjaskiga förorter med en idyllisk gammal stadskärna, brända landskap med öppet hav. Det som gör Cádiz så speciellt är dess ålder. Mycket talar nämligen för att det ä'r Europas äldsta stad, grundad av Fenicierna under 1100-talet före kristus. Under en vandring i staden gör man alltså en resa genom 3 årtusenden! Staden, som sägs ha grundats av Herkules själv, har varit i kartagiska, rommerska och moriska händer, bortsätt från de spanska innehavarna och alla har de lämnat spår efter sig i stadens utformning och själ.
Det mesta som finns att se idag kommer dock från 1500-talet och frammåt, vilket är lite synd. Jag hade väntat mig lite mer Rom-känsla, där man kan vandra omkring i tusenårig historia. Men jag antar att man inte ska jämföra saker med Rom... Det enda som egentligen blivit oförändrat här är det strategiska läöget vid havet, vilket gjort staden till en mycket erfaren hamnstad. Hit anlände de feniciska sjöfararna (med köl!... det är ungefär så mycket jag mins om fenicierna sedan skolan..hm.), här ankrade moriska farkoster, här ankom varor från Nya Världen. Även idag är Cádiz hamn livlig och viktig.
"Staden som sprakar av afrikanskt ljus" enligt Laurie Lee, "Den vackraste stad jag skådat" enligt Lord Byron. Här är Cádiz:
Havspromenaden på ena sidan, vy över Cádizbukten.
Havspromenaden på andra sidan udden, med katedralen i bakgrunden.
Julpalmer!
Mer bilder sen, tror jag minsan... Fortsättning följer.
Kapitel 51
Det regnar idag. Det är söndag och vår 12:e vecka här i Sevilla går mot sitt slut. Nu bär apelsinträden frukt, vädret skiftar mot höst och vi ska snart packa ihop våra saker för att resa hemmåt igen. Längtan efter hemma, familj, vänner och jul är starkare än känslan av att vilja stanna längre, trots att jag tycker om mitt liv här, tycker om Sevilla. Hm. Bara fyra veckor kvar...
Den här veckan har det varit filmfestival, Festival de Cine, här i Sevilla och Emma och jag har varit och sett en tysk, en fransk och en isländsk film. Kanske blir det Harry Potter här också, om den visas odubbad någon stans...
Ny lärare har vi, i grammatik, som heter José och är väldigt jobbig. Hans undervisningssätt går ut på att låta oss göra en kort uppgift, i stil med fylla i verb i luckor etc, och sen spendera resten av lektionen med att ställa frågor angående vartenda himla ord på pappret (vad är synonymt?, vilken verbform ska vara här?, motsatsen till detta? etc). Långsamt, långtråkigt och totalt värdelöst-.- Det jobbigaste är att lektionerna verkligen blir som förhör, snarare än undervisning. Helspänn hela tiden! Suck.
Kapitel 50
Var det snöstorm ni hade där hemma? ;)
(Moahahaha.... Men för att trösta er och göra bot för min dryghet kan jag meddela att jag sitter och småfryser just nu i mitt oisolerade hem.)
Kapitel 49
I vilket Malins dröm går i uppfyllelse.
Den här kvällen var Emma och jag ute och "julhandlade". Här julskyltas redan för fullt och över alla gator hänger ljusgirlanger som väntar på att tändas i advent. Vi hittade några fina saker, som naturligtvis är hemliga moaha, och det är så trevligt att promenera på kvällar. Den är den enda tidpunkten på dygnet jag klarar av att strosa.
På hemvägen strosade vi förbi ett konditori som vi alltid passerar på vägen hem från skolan, och som jag varje dag i tre månaders tid kastat suktande blickar efter. De har alltid hela skyltfönstret fullt av praliner, småkakor och bakelser som jag aldrig sett minsta motsvarighet till i Sverige. Dagen till ära, det är ju ändå fredag, köpte jag oss varsin liten pinjenötskaka som vi mumsade på medan vi vandrade hemåt genom novemberkvällen.
Kapitel 48
Där Malin påbörjar ett litet projekt med att introducera Sevillas olika stadsdelar för er. Först ut är Santa Cruz!
Santa Cruz, stadens gamla judiska kvarter är sedan länge ansett vara det mest pittoreska, med sina labyrintartade gränder och traditionella hus. Det ett av mina favoritkvarter, och därtill det mest frekventerade då många av Sevillas kända monument återfinns här. 
Det första man bör nämna när man talar om Santa Cruz är Sevillas gamla gotiska katedral, vars höga torn la Giralda är ens enda räddning när man förvirrat sig i stadsdelens gränder. Kyrkan är en av världens största, och därför stadens naturliga landmärke. I la Giraldas förgrund syns muren till Real Alcázar. I den tredje änden av Plaza Triunfo, ett stort öppet torg fyllt av turister och hästdroskor, ligger Archivo de Indias, där alla dokument från upptäckten och erövringen av Amerika finns bevarade.
Beger man sig norrut tar smala gränder vid och stadens många ljud tystnar för att ersättas av ekot efter ens egna fotsteg på kullerstenen. Närmast katedralen möter man ofta turister, här finns många resturangtorg fyllda av apelsinträd, hotel, vandrarhem och tusristaffärer men ju längre bort man tar sig desto tommare blir gatorna, desto slitnare blir husen och desto smalare blir gränderna. Längst bort kan man fortfarande ana kvarterets forna getto-status. 
Ett helt tyst litet Plaza, sånär som på lite fågelkvitter. 
I utkanten av stadsdelen ligger Calle Sierpes vilket är en av stadens mest populära affärsgator/gågator som påminner en hel del om Västerlånggatan i Stockholm. Går man en promenad här tidigt på kvällen får man sällskap av massvis av spanjorer. Legenden säger att här fanns en stor orm under marken som åt barn. Därav namnet "Ormgatan". Hehe. Andra platser där det samlas mycket folk är det stora Plaza San Salvador (där det hålls botellones på torsdag och fredagkvällar) och på andra sidan Santa Cruz, Jardines de Murillo.
Min favoritdel av stadsdelen är gatorna närmast los Jardines de Real Alcázar, Calle Agua med parallellgator. Där kan man vandra bredvid den gamla stenmuren, kika in i underbara patior och se hur växtlighet från parken och från innergårdarna klättrar ut över hustaken och fasaderna. 
Några personer som bott i området är Washington Irving, konstnären Murillo och Cervantes... som satt i fängelse här. Jag kan utan att överdriva påstå att Sevilla, och i hög grad Santa Cruz, varit Inkvisitions stora centrum. Här satt många människor fängslade, här hölls offentliga rättegånger (på Plaza San Francisco) och här brändes de skyldiga sedan på bål. 
Hur som helst, trots en något blodig historia, tycker jag mycket om kvarteret och att promenera här. Det bästa är att man aldrig känner sig otrygg någonstans.
Kapitel 47
En av en mängd obegripliga saker med Spanien och spanska är alla de ologiska smeknamn som hör till särskilda namn. Vad sägs om dessa exempel:
Christina=Cinta
Ricardo=Quique
Manuel=Manolo
José=Pepe
José María=Pepa (uh..)
María Jesús=Chus
Francisco=Paco
Att dessa smaknamn inte har en fonetisk förklaring, som de flesta svenska smeknamn, är uppenbart. Istället måste man försöka tänka som en spanjor för att förså det hela... en väldigt religiös spanjor. José till exempel, alltså Josef på svenska, är ett väldigt vanligt och väldigt katolskt namn. Logiken i dess smeknamn ser ut ungefär såhär:
José=El padre putativo de Jesús (Jesus plastfarsa)=Padre Putativo=PP=Pepe. Logiskt? Javisst!
Namn är faktiskt ganksa märkligt här. Det är inte allt på modet att hitta på gulliga eller orginella namn till sina barn (som de kommer att bli retade för på mellanstadiet), utan här är det som alltid brukligt att ge samma namn till barnen som mormodern, farbrorn eller ibland till och med föräldrarnas egna namn. Och det är regäla namn vi talar om, regäla (och gärna katolska) som Francisco, Mercedes, Lucia, Alejandro, Marta och... totalt sjuka, gamla katolska namn Encarnación, Immaculada (den obefläckade) och det som tar priset: Dolores Fuertes (starka smärtor). Jag undrar om man överlever mellanstadiet ens här i spanien med ett sådant namn... jag antar att de får smeknamn.
I vilket fall som helst. María och José är namn för sig. För att inte tala om Jesús. Vem som helst kan heta det, och alla gör det också! José María kan med andra ord både ha en manlig och en kvinlig bärare. Jag vågar påstå att nästan alla spanjorer heter något utav de tre namnen, även om de inte kallas för båda.
Efternamnen har också sina regler. Som jag begripit det har de flesta spanjorerna två efternamn, ett från modern och ett från fadern. Faderns är det som står först. När en kvinna gifter sig behåller hon sin faders namn och byter moderns namn mot sin partners fadersnamn. Med andra ord går fädranamnet i arv i alla generationer både hos söner och döttrar. Att ha två efternamn efter fader och moder var ytterst praktiskt på den tiden då ens ursprung var av högsta vikt, och två kristna föräldrar räddade ens liv medan judiskt eller muslimskt påbrå ledde till problemas grandes(1500-tal, inkvisition).
Det allra vanligaste spanska efternamnet är García. Motsvarigheten till svenska -son namn är namn som slutar på -ez som till exempel Rodriguez, Martínez etc. Det är med andra ord en kortform för Rodrigos eller Martíns son. Jag läste någonstans att vuxna spanjorer sällan uppmärksammar sina födelsedagar utan istället firar sina namnsdagar (eftersom nästan alla har namn från den katolska kalendern, fram till 1978 var det obligatoriskt). Så när man firar ett helgon med samma namn som du ska du också fira.
Detta var lite kort vad jag hört, läst och lärt mig om spanska namn. Plötsligt är jag ganska glad över att heta Malin trots att det är ett väldigt vanligt namn... det kunde varit Immaculada...
Kapitel 46
Det finns vissa männsikor man bara inte klarar av. Många av de personer man träffar är svåra att finna gemensammare nämnare med, men de allra flesta går att acceptera och uppskatta ändå. I varje fall komma överens med och stå ut med. Med Kasper är det omöjligt.
Kasper, Kasper, denne torre och egocentrerade person som genom sitt uppförande är en skam för sina danska landsmän/kvinnor och mot min vilja fått en smärre avsky mot Köpenhamn att gro i mitt annars så danmarkspositiva sinne. Det finns besserwissrar och det finns de som faktiskt har intressanta saker att säga och inskjuter intelligenta komentarer på ett smidigt och nästan omärkligt sätt i konversationer. Och så finns det Kasper. Kasper som tar varje tillfälle och icke-tillfälle till att berätta någonting som han kan, oavsett samtalsämne. Han är en fena på "på-tal-om-kommentarer". Värst blir det när han måste avbryta klasskamrater föra att tala om att de har gjort fel på någonting, till exempel talat om vad skalbagge heter på spanska fast det lilla djuret på bilden inte alls har rätt antal små håriga ben för att vara en skalbagge. Och så kan vi ju bara inte ha det!
När han inte berättar allt han vet eller berättar för femte gången om att han har tillräkligt bra betyg för att komma in på läkarlinjen är hans favoritsysselsättning att hylla Danmark och framförallt Köpenhamn. När någon annan klasskamrat talat för länge om sitt eget land känner han sig helt enkelt tvungen att uppväga det tillfälliga fokuset på någon ovesäntlig del av galaxen genom att snabbt berätta någonting, vad som helst, om Köpenhamn, eller i nödfall om inget annat finns till handa tala om att danskar är världens lyckligaste folk (tionde gången kanske det fastnar?). Och det mina vänner, är inte något man ska ta lätt på. Det ska sägas med en närmast religiös seriositet och för att inte tala om religiös övertygelse.
Att Kasper är en mycket seriös bibehållare av detta, ett statistikens faktum, är mer än uppenbart. För att åskådliggöra ett exempel på den unge mannes något underutvecklade sociala förmåga:
Vi studerar Condicional, alltså formen Skulle...
Övningar går oftast ut på frågor i stil med "om du var en färg, vilken skulle du vara?" och "Om du fick ändra något med dig själv, vad skulle det vara?"
Klassens andra flitiga barn knåpar ihop komplicerade meningar om hur de skulle vara grön eller skulle vilja vara musikalsik medan Kasper, med en smått föraktfull blick, varje gång svarar "Jag vill inte vara en färg." "Jag vill inte ändra på någonting. Danskar är världens lyckligaste folk."
För att vara aldeles seriös ett tag måste jag uttrycka mitt stora ogillande mot ett särskilt personlighetsdrag nämligen det att aldrig ta och ge i lika mått. Om man har otroligt mycket att berätta och visa är det på något sätt ens skyldighet att ge sina medmänniskor lika mycket uppmärksamhet som de kräver i gengäld. Så länge man gör det är det helt lugnt med mig. Men att stå och tala i 30 minuter om Köpenhamn på vår 1h och 30 min långa lektion i konversation medan resten av klassen desperat försöker få en syl i vädret (fråga inte hur läraren kan tillåta att någon tar så pass mycket av allas lektionstid... i Nh07 hade han varit körd) och när någon annan väl talar frånvarande sitta och leka med sina pennor och sudd... det är inte rätt sätt för att få mitt eller någon annans gillande.
Gah. Så. Nu har jag avreagerat mig lite, eftersom Emma och jag är alldeles för.. någonting, för att aktivt irritera oss på honom i skolan utan istället blivit några av de få som pratar med honom "frivilligt". Suck. Han behöver hjälp med att begripa hur man beter sig i sociala sammanhang.
Kapitel 45
Hallen nerifrån och uppifrån. Inte så fint och traditionellt utsmyckad av kakel som många andra hallar, men ändock..en hall. Här syns också den ofantligt klumpiga men ömtåliga dörren av glas som man inte får smälla i...
Köket under trappan och badrummet. Vi har närapå vant oss. Badrummet är dock bra, det går att ända temperatur på duschvattnet i varje fall. Och jag låter det vara osagt att det bara finns varmvatten när det redan är varmt ute och svalt vaten när man som bäst behöver en varm dusch (yey solpaneler. Men ändå..solpaneler=Malin approves).
Emmas rum:
+
Lagom tempererat.
Tyst
Internetuppkoppling
-
Röklukt när de röker på terassen
Mörkt
Litet
Malins rum:
+
Stort
Ljust
Minibalkong
-
Oftast inget internet
Alltid för kallt eller för varmt
Oljud från gatan dygnet runt
Jag trivs numera fint i detta rum, sedan jag improviserat ihop bilder, duk etc (och stökat ner det á la Malin. Detta är dock den städade varianten.)
Min spanska-vägg med all gramatik vi lär oss. Börjar få ont om plats...
Utsikt från fönstret i mitt rum över Calle Prosperidad.
Kapitel 44
Idag är jag en lycklig Malin för jag har fått låna en gitarr över helgen! En kompis från skolan, Chanho, reser bort och jag tjänstgör som gitarrvakt under tiden. Trots att jag är totalovan efter tre månaders speluppehåll och att den är stålsträngad (jag spelar på nylon) kändes det helt underbart att få hålla i en gitarr igen. Nu ska jag bara öva upp fingararna lite hehe. Wei!^^
Kapitel 43
Nu börjar vi ångra att vi inte köpte någon marockansk matta trots allt, då stengolven i vår lägenhet rent ut sagt strålar ut kyla. Dagtid är det kallare inne än vad det är ute och vi klär oss i raggsockar och stickade tröjor trots sommarvärmen utomhus. På natten är det värst. Lånade en termometer igår för att ta reda på hur kallt det egentligen blir innomhus, och ifall vi bara är mesiga och skadade av fyrtiogradersperioden, varmed jag fått reda på att när det är 13 grader ute uppgår inomhustemperaturen till 17 grader. Det är väl inte så farligt? Eller? Hm... Himla kallt känns det ju ivarje fall, och när det är 10 grader ute är det inte så härligt kan jag garantera. Hösten i spanien, alltså.
