prosperidad

Vari en allt för varm dag spenderas med att besöka Sevillas katedral.

En dag där termometern visar 43 grader bör spenderas såhär: 



Detta är hur Emma och jag spenderade den (som de turister vi fortfarande är...):




Trots den olidliga hettan tog vi oss till katedralen, en av de allra största katolska kyrkorna i världen, för att studera den från utsidan:


Innanför moriska valvbågar skymtar apelsinträdgården.


La Giralda är Sevillas landmärke och det enda spåret efter den moské som tidigare speglades i floden Guadalquivir. Men tider förändras, riken faller och nya tar vid. En minarets omvandlig till kyrktorn är en passande symbol för hela Andalucien...  

I vilket trevliga nyheter avslöjas!

Emma och jag ska resa till Marocko. I slutet av veckan annordnar skolan en tredagarstur till landet på andra sidan Gibraltar och allt vi behöver göra är uppenbarligen bara att betala en summa pengar och sätta oss på en buss. Denna summa pengar inkluderar nämligen resa, boende och mat under de tre dagarna. Lyxigare än så kan det knappast bli, och det känns som ett idealiskt sätt att knapra lite i hörnet på Afrika!

Vi kommer att besöka tre nordliga städer (Tetuán, Tánger  och Chef-Chaouen) som jag än så länge inte vet någonting om mer än att de är "några av de viktigaste städerna i landet". Ah, spännande... en helt ny kontinent!!


Floden Guadalquivir som rinner genom Sevilla. Tore de Oro, ett av stadens gamla vakttorn som byggdes av de Marockanska Almohaderna, syns till höger!

I vilket det avslöjas en obehaglig sanning.

Jag är sämst i klassen. Jag är personen som sitter med blicken sänkt så fort läraren ställer en fråga, som sneglar på bordsgrannens anteckningar och som döljer bristfällig grammatik genom att sluddra och mumla. Förvisso har de andra i klassen läst spanska långt mer än vad Emma och jag har och förvisso smattrar lärarinnan på med en hastighet som chockar varje svensk, men jag känner mig ändå… dålig. Jag är inte van vid att ha känna mig fullt så lost. Jag tror att det är bra för mig.

Dessutom är jag övertygad om att jag kommer att lära mig en himla massa saker som det ser ut nu och jag tycker om lärarinnan Reyes och hennes lektioner. Så jag har förtröstan.                      

Vari Malin och Emma uppträder oväntat.

Att mitt liv har tagit en skarp vändning blev oerhört uppenbart idag när Emma och jag besökte en husgerådsaffär och gick omkring och suktade efter potatisskalare och stekspadar. Kanske bör man börja ana oråd när det högst upp på listan över saker vi vill ha inte längre är någon bok utan ”ny diskborste, grytunderlägg och förvaringsburkar”. Sen när har praktiska plastburkar i olika storlekar varit en viktig del av mitt liv?  Sen när började jag ens använda ordet ”praktisk”?

Detta beteende säger inte bara väldigt mycket om vårt bristfälliga kök, utan också en hel del om hur helhjärtat och ambitiöst vi går in för att göra detta till vårt hem. Ett paket mikrofärdiga nudlar räcker inte. Jag undrar om det är vuxenheten som kommer smygande. Hoppas inte det. 

Där vi på nytt stöter på det spanska sättet att hantera situationer.

Det var den första skoldagen. Vi fick hjälp av Lee att hitta till skolan, och kom denna gång i tid med god marginal. Det allra första vi utsattes för var ett prov, där vår kunskapsnivå skulle testas. Först ett skriftligt (som var ganska klurigt) och sedan ett kort muntligt som mest gick ut på att rätta det skriftliga tillsammans med en lärare och svara på lite korta frågor om sig själv. Läraren sa till mig att jag skulle hamna i klass A2, alltså nivå 2, och ringade in denna nivå i ett häfte jag fått. När Emma och jag återförenades visade det sig att Emma och jag skulle hamna i olika klasser, hon i A1 och jag i A2. Mycket riktigt hamnade vi i olika klasser under uppropet lite senare. Vi gick till våra respektive lektioner, utan att ha fått någon vidare information om skolan, lektionerna eller någonting annat bör tilläggas…

Jag förvånades lite över att de andra i min klass inte verkade vara alls bättre än jag (detta skulle ju ändå föreställa nivå 2) och var upprörd över hur Emma kunnat hamna i nivå 1 när hon överträffar mig i spanska. Det hela var mycket besynnerligt eftersom vi läst spanska lika länge, i exakt samma klass. Vi borde alltså besitta ungefär samma kunskaper. När vi jämförde testerna kom vi även fram till att vi gjort ungefär lika många missar.

Det besynnerliga uppenbarade sig när vi återförenades igen, då visade det sig att den kursbok jag skulle hämta ut från skolans bokaffär var en nivå lägre än den Emma skulle hämta ut. Det verkade alltså som att det var Emma som gick i nivå 2 och jag i nivå 1. Vi förstod ingenting och beslöt att reda ut saker med någon ansvarig för det hela. Sagt och gjort. Vi fick tag i en chef som kunde lite engelska och förklarade vårt dilemma. Jag är inte säker på att hon förstod särskilt mycket av vad vi menade, men vi lyckades i alla fall förstå att Emmas klass mycket riktigt var nivå 2 och min nivå 1. Efter lite mer diskussion kom vi fram till att vi båda skulle testa nivå 2 ett tag för att känna på svårigheten, eftersom vi gärna ville gå i samma klass och kunna plugga tillsammans.

Fortfarande vet vi inte om det var jag som skulle gå i nivå 1 och Emma i nivå 2 eller om det var tvärt om, eller om båda egentligen skulle vara nivå 1/nivå 2. Ingen aning. Och fortfarande har vi inte fått någon information om skolans upplägg. Jag har svårt att fatta hur det går till eftersom det börjar nya elever i alla klasser varje måndag. Det ska bli spännande att se. Hmm..       

Där det förtäljs intressanta detaljer kring huset där vi bor.

Huset vi bor i ligger inklämt mellan två andra hus och är mycket smalt precis som alla de andra husen i kvarteret. För att ta sig in måste man bestå provet i att lirka upp den mest svåröppnade dörren jag stött på. Den är gjord av tjockt glas och grindliknande järnsmide och måste stängas oerhört försiktigt då den är vår värdinnas dyrgrip. I hallen finns inte mycket mer än en dörr till höger, där Concepción och Pedro bor, och en smal, brant och mycket lång trappa i grå marmor. Uppför den ska vi. Seså, det är inte så jobbigt. Du har bara gått i skolan hela förmiddagen, gått hem i 40 graders värme och bär på en 5-liters vattendunk. Halvvägs upp i trappan svänger man av och hamnar i en smal gång. Rakt framför näsan ligger Emmas rum, utrustat med två sängar, en garderob och ett skrivbord. Hade vi vetat att rummen var gjorda för två hade vi valt att bo tillsammans, men vi antog att det fanns enkelrum och dubbelrum att välja på. Suck. Nåväl. Fönstret vetter ut mot en patia, så om man kikar ner skymtar man delar av Concepcións lägenhet. På andra sidan patian bor Lee. Här gjorde Emma någonting storhjärtat som jag försöker återbetala på alla möjliga sätt, nämligen gav mig rummet med fönster ut mot gatan!

Mitt rum ligger alltså i ena änden av korridoren, med två fönster ut mot vår lilla gata, Calle Prosperidad. Större delen av dagen måste dessa fönster vara förslutna, då det blir olidligt varmt i rummet annars, men på morgnarna och kvällarna är det underbart att öppna upp och kliva ut på balkongen och andas. Annars finns i rummet två sängar, ett runt bord som vi använder som matbord och två garderober. Väggarna är vita och anonyma och det är ganska förbjudet att ändra på den saken, men jag skulle ändå vilja sätta upp lite bilder. Göra det lite mer hemtrevligt. Detta är det rum vi tillbringar mest tid i, vi äter här, tar siesta här och pluggar här. Jag försöker även sova här, men det är ganska omöjligt då det är en lampa precis utanför huset som lyser in ifall jag har fönstret öppet, och det blir olidligt varmt ifall jag har fönstret stängt. Dessutom är sängen utbytbar mot ett köksbord. Jag vaknar varje natt vid tretiden av att mitt ena ben sover, och håller på att svimma varje gång jag ska kliva upp för att skaka liv i det. Utöver det är jag väldigt nöjd med mitt boende.

I andra änden av korridoren finns ett badrum, med dusch och toalett. Där, under trappan, finns även en diskho, en kokplatta, ett kylskåp och en micro, vilket ska symbolisera vårt kök. Trots att det lämnar mycket att önska i form av utrymme och utrustning har vi lyckats laga en hel del lyckade måltider där.

Vari Emma och Malin anländer till Sevilla och träffar på sina första Sevillanos, samt en blyg korean.

?Hace mucho calor, no? Jo. Det är det. Otroligt varmt. När vi anlände på kvällen visade mätaren 39 grader Celsius och inte tillstymmelse till vind fläktade. Vi fick tag i en taxi, som körde oss vägen från flygplatsen till vårt blivande hem i Triana. I bilradion spelades flamencomusik på högsta volym, som för att bidra ytterligare till intrycket av Andalusien. Det har sagts att Andalusien inte är Europa, och palmerna som kantade gatorna, de många minaretliknande tornen och värmen som fick luften att dallra bekräftade den saken.

Triana är traditionellt sett ett arbetarkvarter. Här står husen tätt längs smala kullerstensgator och på de kakelklädda balkongerna och takterrasserna har människor gjort i ordning grönskande små trädgårdar. I varje kvarter finns en bar eller några små affärer. Detta må låta idylliskt… och det är det också. Naturligtvis finns det även nyare hus och större, trafikerade gator men just vårt kvarter är äldre och genuint.

Kvinnan vi bor hos heter Concepción och hon är bibliotekarie. Hon tog emot oss med en störtflod av spanska, som vi inte förstod mycket av men hon klargjorde snabbt att det inte spelade någon större roll. Med en blandning av spanska och teckenspråk fick vi en liten rundtur på vår våning, Concepción bor med sin man på nedervåningen och studenterna bor på övervåningen, och en ordentlig genomgång av Sevilla på en karta.

I vår lägenhet bor även Lee. Han är från Sydkorea och har bott här i Sevilla sedan i mars. Engelska kan han knappt någon, så med honom talar vi bara spanska. Vi har inte sett av honom mycket sedan den första dagen, han håller sig mest på sitt rum, men den första dagen verkade han uppriktigt glad över att få lite sällskap i lägenheten.

 I vilket vårt första möte med spanjorer och den spanska organisationsförmågan skildras.  

När vi lämnade Emmas hem för att resa till Arlanda var det så tidigt att det blev sent. Vi hann inte ens somna. Allt tydde på att dagen skulle bli outhärdlig men jag tror att jag var för uppe i varv för att bli trött. Planet gick klockan sju på söndagsmorgonen den 22 augusti och tre timmar senare trampade vi redan spansk mark. Nåväl, spansk flygplats. I teorin är väl området före passkontrollen ingenmansland… Det var i Barcelona den första i en rad märkliga händelser skedde.

Först och främst var flygplatsen förvirrande. Den var stor, den var labyrintisk och den hade spegelblankt golv som fick en att lägga sig till med en löjlig gångstil som man annars bara får under isiga vinterdagar. Vi väntade där i fem timmar på att få borda vårt plan till Sevilla och när de fem långa timmarna gått ställde vi oss i kön vid vår gate. Där stod vi i en halvtimme. Nog märkte vi att personerna framför oss i kön talade högt och upphetsat, men det säger inte så mycket eftersom vi befann oss i Spanien och vi antog att de skulle meddela i högtalarna ifall det var något problem. Tillslut tog vi saker i egna händer och gick för att titta på informationstavlan. Det visade sig att planet var försenat två timmar. Jahopp.

Alla Spanjorer ställde sig plötsligt i en ring runt den stackars ensamma kvinnan vid gatens disk. Vi antog att de fick information om problemet. De viftade upprört med sina biljetter och trängdes för att nå fram. Jag har aldrig sett ordet kö i en spansk ordbok. Emma och jag bildade en egen kö och väntade snällt på vår tur, som de svenskar vi är, vilket ledde till att vi nådde fram till disken bland de allra sista. Där ryckte den stressande kvinnan till sig mina biljetter, kladdade lite på dem och gav mig två kuponger. Jag frågade vad jag skulle ha dem till och fick svaret att de skulle ge mig mat. Jahopp. Var då? Jag väntade på min tur ytterligare några minuter för att fråga var jag kunde använda kupongerna och hur mycket de var värda, och fick tillslut reda på att de fungerade överallt till lite vad som helst. Hon talade även om för mig att vi var tvungna att vänta till klockan fem för att få närmare besked om när planet skulle gå, men att vi förhoppningsvis kunde börja borda då. Alltså begav vi oss till flygplatsens restaurangdel för att få oss någonting att äta.

Det var gott om tid att sitta ner i lugnt och ro, vi åt varma baguetter med diverse intressant fyllning (vad sägs om en” noruega” med gravlax och ägg?.) Lite då och då kikade vi på informationstavlorna som alltjämt visade att planet var beräknat två timmar senare än ordinarie avgångstid. Vi höll dessutom ett halvt öra uppmärksamt på högtalarrösten som ibland hojtade ut små meddelanden om säkerhet och avgående plan. På Sevillafronten intet nytt. Vid fyratiden begav vi oss bort mot vår gate, i sakta mak såklart, det var ju inte direkt någon brådska. Vi kikade lite i skyltfönstren och kostade på oss att åka rullband istället för att gå effektivt. När vi kom fram till gaten var det helt tomt.

 Inte en spanjor så långt ögat kunde nå. Bara kvinnan i disken som vinkade upphetsat och pekade på skärmen ovanför sitt huvud där orden ”Sevilla last call” blinkade irriterat.  Baguetter byttes till bråttom, strosa blev skynda. Vi var de allra sista passagerarna ombord på planet, talade hon om för oss när vi småsprang längs landgången. Naturligtvis sneglade alla spanjorerna (jag sätter min vänstra sko på att vi var de enda icke-spansktalande ombord) bistert på oss, och naturligtvis fanns det ingen plats kvar i väskluckorna ovanför platserna. Men någon måste ju vara sist ombord, he he…heh.

Hur detta kunde ske? Ingen aning. Men att det var någonting vi inte riktigt begrep med det hela står ju klart. I varje fall var vi ändå på väg till Sevilla, vi hade inte missat planet… och vi var mätta och belåtna.    

Nu har vi pluggat för flera år framöver, sade vi när vi tog studenten. För vår del räckte det gott och väl med en sista vårtermin på naturlinjen för att vi skulle skrapa i botten på motivationsbägaren, men när betygen var satta, studentsången sjungen (det där var att smickra oss) och den så kallade Friheten började, stod det klart att vi var på väg till Spanien för att studera spanska.

Att vi ville ut och resa gick snabbt att komma underfund med, men att det blev just till Spanien stod inte klart från början. Spanska är det språk vi båda läst kortast tid, och alltifrån Irland och Storbritannien till Tyskland, och på ett hörn Sydamerika, fanns med på listan över önskade destinationer. Inte heller var visionen att vi skulle studera aktivt, utan vi letade efter volontärarbeten och utbytesprojekt. Såsmåning om började dock möjligheterna tunnas ut, och södra Spanien locka allt mer med sitt klimat och sin kultur. Vi bestämde oss för att försöka lära oss språket ordentligt och anmälde oss till CLIC International, en språkskola i Sevilla som lär ut spanska till utlänningar och en rad andra språk till spanjorer.

I den här bloggen kommer jag att berätta om vad jag och Emma har för oss i Andalusiens huvudstad, om vårt ”ungkarlsliv” i en lägenhet i Triana och antagligen om en rad andra saker som faller mig in. Det är ju trots allt min blogg. Min allra första blogg bör tilläggas. Wow.

Välkommen hit!
 !Bienvenidos!