prosperidad

Där Malin presenterar mataffärerna som frekventeras och gör ett anmärkningsvärt uttalande.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta som nu ska följa. Med tanke på min mors ivriga bojkott och dess rykte i övrigt borde jag ju närmast sky stället. Men nu är det alltså inte så och jag tar utan efterföljande samvetskval orden i min mun: Lidl har sin charm. 

Dels är det billigt. Det är en egenskap jag allt mer kommit att värdera. För det andra kan man där tillgodose sig en mängd varor som vi inbitna svenskar inte klarar oss utan och dessutom ett stort antal andra varor som varken har med Sverige eller Spanien att göra, men som är roliga ändå. Följande fina saker kan man finna på Lidl:

- Lingonsylt. Säga vad man vill om att köpa dansk lingonsylt när man är i Andalusien men havregrynsgröt är inte det samma utan detta!
- Gräslök i kruka. Fint på köksbordet, gott i maten.
- Mangochutney och jordnötssås.
- Sesambars med honung, vårt standardfika under skoldagar.
- Bröd. Tyskt, mörkt, fiberspäckat bröd, som endast hålls ihop för att det utsatts för extremt tryck som pressat ihop fröna och kliet det innehåller. Det är i alla fall bättre än det spanska baguettbrödet. 
- Müsli. Yey. 
- Torkad frukt och nötter till ett okej pris.
- Billiga basvaror 
- Svenska köttbullar. Det har vi dock inte nedlåtit oss till att köpa, och jag tror inte att de är särskilt goda. Men de finns ändå där i frysdisken i sitt blågula paket...

Förutom på Lidl handlar vi en hel del på MÁS. Det är en spansk mataffärskedja som har helt okej priser, helt okej varor och större utbud av typisk spansk mat. Där handlar vi mjölkprodukter, ägg och "spanska varor". El Corte Inglés är det stora kedjan, som säljer allt ifrån mat till kläder, möbler och resor. Det är den affär som påminner mest om en svensk mataffär, i organisation, utbud och..hygien. Det är dock ganska långt över vår prisnivå, så det enda vi handlar där är än så länge bröd (de har mörkt bröd i en särskild dietavdelning...) även om vi gärna går och suktar längs hyllorna med kvalitetsmat. 

Grönsaker och frukt handlar vi i någon av de små fruterias som finns runt om i hela Triana, där är det billigare och utbudet är större.

Någonting som man snabbt kan konstatera är att Spanien inte är ett place för vegetarianer. Vi försöker att äta så mycket vegetariskt som möjligt, men då det inte finns vare sig quorn, soyaprodukter (bortsätt från soyamjölk) eller tofu (inte vad vi sett än så länge) är det uttröttande svårt. Kött är huvudfödan här och äter man inte kött kan de alltid laga lamm. Ungefär. Det vi lever på är till största delen linser och fisk med andra ord...men det kunde varit värre. Jag tar det som en utmaning att lyckas hitta på varierade rätter som går att laga i vårt kök^^    

 


 

I vilket kulturer krockar och Malin maktlöst betraktar spanjorernas icke-upplysta liv.

Förut trodde jag att vi dragit den stora nitlotten för att få ett kök som vårt, ingrott av smuts och utan vare sig spis och ugn (hej micro och kokplatta!). Nu har jag dock fått reda på att åtminstonde några av defekterna (enligt svensk standard) är helt normala. Tro mig när jag säger att det finns en anledning till varför baka översätts som hacer pan vilket betyder göra bröd. Spanjorer använder aldrig ugn. Istället är de microexperter och gör alltifrån gratänger till kött och grönsaker i just microvågsugnen. Inte undra på att de enda bakverk som finns att tillgå är friterade.

När jag hörde detta blev jag helt frustererad av tanken på hur mycket man går miste om utan ugn. De anar inte att ett bakverk kan vara så mycket mer än en flottig kringla! Att ett bröd kan innehålla så mycket mer än vetemjöl! Att grönsaker får en helt ny innebörd när de rostas i ugn! 

Jag antar att jag gav upp hoppet om att upplysa och frälsa spanjorerna när min lärarinna gapskrattade mig i ansiktet vid blott tanken på att göra bröd. Kan man verkligen göra sådant? 

  

I vilket Malin och Emma gör något så produktivt som att titta på hundar.

Nu är det nästan fullmåne igen, och Emma och jag har varit här i Sevilla i en månad. Trots att jag blivit ganska van vid att kalla vårt smala hus på Prosperidad 38 "hemma" känns det inte som att jag varit här i mycket mer än en vecka. Dagarna flyter ihop med varandra och veckorna går snabbt. Men jag trivs. I alla fall nu sedan hösten nått även sydeuropa, med svalare dagar (svalare, inte kalla, märk väl).


Det har för oss blivit något utav en rutin att på kvällarna ta oss till El Parque de los Príncipes, en liten park här i Triana. Som så många andra av Trianas invånare passar vi på att njuta av kvällssvalkan bland pamler och apelsinträd. Kombinationen Park och Kväll klingar ofta illa för svenskar, men jag försäkrar att tryggare ställe än vår lilla park är svårt att finna. Detta är nämlighen en park för alla; barn, ungdommar, gamlingar, idrottare och hundägare, alla hittar hit när dagens hetta lägger sig. 

Särskilt hundägare. Endel gånger har Emma och jag varit i parken och joggat (och vi planerar att sticka ut på en springtur ikväll) men allra helst går vi dit för att titta på hundarna. De finns i alla möjliga tänkbara och otänkbara färger och former. Med lurvig päls, korthåriga, trubbnosiga, hundar med för korta ben, hundar med för lång päls. Alla Sevillas hundägare är här och låter hundarna leka av sig, och vi roar oss med att studera deras ivriga jakt på bollar, lukter och varandra. Mina favoriter är alltid de vars framben inte riktigt hinner med bakbenen när de blir ivriga, så att de slår små kullerbyttor när de jagar efter bollar. Ja, det finns sådana hundar här.

En slående sak är hur väluppfostrade alla hundrar är här. Alla, även de små hundarna, går lösa utan koppel i parken såväl som på gatorna i staden. De skäller inte mycket, de leker lagom snällt med varandra utan slagsmål och de följer efter husse och matte utan att envisas. Jag undrar om det ligger väldigt hård behandling bakom denna lydnad... Dessvärre mycket möjligt.

 

I vilket Malin är missnöjd med valutgång, som så många andra, och bekymrar sig över SD.

Här sitter jag, i ett land som inte är Sverige, och gör mig själv beklämd genom att fundera över framtiden för nämnda land. En valvinst till alliansens förmån kan jag leva med även om jag själv hade önskat annorlunda, sådana detaljer känns närmast oväsentliga i skuggan av de stora SD-framgångarna. Jag vill inte tro att även Sverige fallit.

Jag kan inte låta bli att fascineras över partiets förmåga att skapa split och oenighet mellan Sveriges medborgare, genom att vända alla emot varandra. Det är så utstuderat, så fult och ändå så… effektivt. De värvar hbt-personer genom att anklaga muslimer för att vara homofober, de vinner religiösa väljare på att påstå att homosexualitet är ett onaturligt tillstånd. De ställer folkgrupper emot varandra, samtidigt som de önskar dem alla ur landet, och rekryterar på så vis unga människor vars svaghet för grupptillhörighet gör dem till lätta manipulationsoffer. Pensionärer som läser om våld i tidningarna (och gärna bor i södra Sverige i närheten av Rosengård) är lika lätta byten som de snåljåpar som tillfredställs av Jimmie Åkessons siffror på hur mycket Sverige kommer att spara på att dra in på bistånd till andra länder och förhindra anhörig- och asylinvandringen. Siffror som enligt övriga partiledare, och inblandade ekonomer inte stämmer (”Vi har högst räknat fel på ett par hundra miljoner kronor” säger dock Jimmie, så vi kan vara lugna). Förutom att försöka värva även Fredrik Lindström genom att lova skolundervisning i svenska dialekter (det är lågt…) är det värsta Sverigedemokraterna för med sig en växande islamofobi.

Jag vet inte hur det är med andra invånare i det allt mer uppenbart historielösa Sverige, men jag känner i alla fall till konsekvenserna av att beskylla motgångarna i ett land på en viss, utvald, folkgrupp. Det kan tyckas harmlöst att vilja behålla den Svenska kulturen fri från utomstående influenser och det kan tyckas överdrivet att dra paralleller mellan det Sverigedemokratiska intåget i Sveriges riksdag och Tyskland på 30-talet eller Rwanda på 90-talet. Men likheterna är skrämmande många; land har problem, land behöver lösa problem, land vill enas, vissa i land utesluter andra i land från gemenskapen, de andra får skulden för allt. Jag tror inte att någon som röstar på Sverigedemokraterna är ute efter folkmord, och många är nog inte ens ute efter att inskränka rättigheterna för vissa folkgrupper i Sverige. Vad man vill är att lösa problem. En växande arbetslöshet i kombination med ökat gatuvåld är dessvärre olyckligt lätt att skylla på ökad mångkultur, invandring. Man måste dock fråga sig själv; var drar man gränsen? Var drar man gränsen mellan svensk och osvensk? Var dras gränsen mellan farlig främmande kultur och nyttig främmande kultur? Ett partiprogram som talar om problemen med invandring, men saknar integrationspolitik eftersom ”integrationspolitiken inte fungerat innan” och som vill förhindra allting som inte har med svenska språket, svensk byggnadskonst och svensk kultur att göra har jag svårt att ta på allvar, på samma sätt som man inte lyssnar på människor som endast kritiserar utan att ge råd till förbättring. Ett seriöst parti kan inte gå ut på att bara vara missnöjt med hur saker och ting är, det måste vilja förändra och tro sig veta hur. Det är vad politik är.

Dessutom har jag svårt att se vad Sverige skulle vara utan inflytande utifrån. När och vem bestämmer när landet är färdigutvecklat? Är det det nu? Fram tills idag behövde vi ju nämligen övriga världen, olika människors tankar och nya idéer för att utvecklas till det demokratiska och högutvecklade land vi anses vara. Ifall det är vad de vill önskar jag att jag får vara med den dagen Jimmie Åkesson av en händelse riktar ett teleskåp mot övriga världen från sin öde ö och upptäcker att man i resten av världen slutat käka kokosnötter för länge sedan.

Nej, va. Jag tror att man ganska enkelt kan konstatera bristerna i Sverigedemokraternas partiprogram och i deras aktiva medlemmars hjärnor. Det måste ju krävas en osedvanligt fattig fantasi för att kallhjärtat vilja förhindra hjälp till människor i nöd, anhöriga från att återförenas och människor från att kunna bygga sina liv i ett tryggt land.  

Människor som kan sin historia vet att den alltid upprepas. De vet att grupper alltid enas på bekostnad av andras gemenskap, och de vet att människan kan vara grym. Jag hoppas innerligt att detta inte är det tillfälle av enande mot utländska folkgrupper som Sverigedemokraterna hoppas på, utan ett enande av alla människor, från både höger och vänsterflanken, mot främlingsfientlighet och islamofobi. När jag läser och hör människors reaktioner kring valet tror jag att det är så det kommer att bli!        

Listan över ”mystiska saker som händer” alternativt över märkliga saker med Spanien:

·         Trafiken. Den är obegriplig på så många punkter att det egentligen borde bli ett eget inlägg. Ta detta med rödljus till exempel. De kan liknas vid en hederskodex (”ingen riktig regel, mer… riktlinjer”) vilket innebär att de flesta morgontrötta spanjorerna på väg till arbetet ger blanka sjutton i att den lilla irriterande lampan vid de störande vita sträcken på vägen är röd. Vilket in sin tur ger påföljden att Emma och jag tillbringar väldigt mycket tid till att stå och vänta vid vägkanten på väg till och från skolan skolan, tills någon laglydig turist i hyrbil stannar och släpper förbi oss. Ungefär.

·         Dessutom verkar det vara omanligt att ha billyktorna på dagtid. Och okvinnligt. Omänskligt. Varför tända lampan när det är ljust? Om man kombinerar detta faktum med den intressanta detaljen att många väljer att parkera sina bilar i dubbla led längs vägkanterna, leder det till en del mycket svårtolkade situationer. Kör den där bilen? Står den och väntar vid övergångsstället? Oj då, det var inte alls grönt, den var parkerad!

·         En sak som det tar ett tag att vänja sig vid är att mopeder här inte är förknippade med femtonåriga pojkar i målbrottet utan kan användas av vem som helst. Kostymklädda män, små tanter, gubbar som vägrar använda hjälm och uppklädda kvinnor på små EU-moppar där de i princip kan sitta damsadel. Man ser dem överallt och det är förståeligt. Sevillas smala gator lämpar sig inte för biltrafik.

Hm.. det får nog faktiskt bli ett inlägg om bara trafiken märker jag nu. Andra märkligheter får vi ta en annan gång. En sak vill jag dock nämna... DET REGNADE I NATT!! Vilket innebär att det är mulet idag. Vilket i sin tur innebär att temperaturen sjunkit drastiskt. (Vilket innebär att meteorologerna i mitt huvud än en gång bevisat sin kompetens). Yey!!

I vilket Malin redogör för sina ambitioner och hur missförstådda de är. 

Jag känner mig motarbetad. Eller åtminstone inte det minsta uppbackad i mitt mål att hålla kök och badrum hälsosamt. Hälsosamt är inte nödvändigtvis det samma som rent och definitivt inte kliniskt, men det inkluderar att man ska våga använda porslin och bestick i sitt eget ”hem” och kunna gå till badrummet och tillbaka utan att behöva byta strumpor efteråt. Med andra ord städar jag regelbundet. Konversationer som denna brukar uppkomma:

Lee: Vad gör du?

Malin: Städar (skurhink och mopp inkluderas till outfiten)

Lee: … varför?

Malin: …

Lee: Är det… någon vana du har?

Malin: Uhm… ja..hm. Kanske det ja.  

Lee: *Brister ut i sitt vanliga galen-yxmördare-skratt (alternativt jag-har-varit-ensam-för-länge-skratt)* På riktigt?

Men jag tycker inte riktigt att den som lever på sockrade tomater och cola har någon rätt att döma i frågan.

Mina uppgifter i hushållet är, förutom att vara ”pedantisk”, att gå ut med soporna och att plocka upp det som ligger i slasken. I övrigt är vi rörande jämlika allihop. Sen när blev jag den mest pedantiska jag känner? O.o Det kan inte vara ett gott tecken!!

Marocko dag 2

Detta var den hektiska dagen då två städer skulle besökas. Vi började med Tetuán, en stad som är en blandning av gammalt och nytt och både minner om den gamla arabiska kulturen och om den spanska kolonialtiden. Främst kretsade vårt besök kring Medinan, vilket är en stads gamla kvarter. Tetuáns Medina är med sina 5 kvadratkilometer labyrintiskt nätverk den näst största i Marocko (näst den i Fez) och bebyggelsen klättrar uppför ett brant berg. Detta var den bästa och mest intressanta delen av hela resan!

Att från rena och luftiga gator stiga in genom portarna i muren som omgärdar Medinan var nämligen som att göra en tidsresa några hundra år bakåt i tiden. Hundratals kväljande lukter slog emot oss direkt från frukt, örter, kryddor, bakverk, färsk fisk, mjölk, fåglar och åsnebajs. Barn sprang omkring längs benen på en, män trängde sig fram bärandes på stora lådor eller säckar, levande hönor kacklade och trängdes i små burar och vid fiskstånden satt en mängd magra katter och väntade. Mitt i allt detta skulle en åsna lastad med säckar passera. Längs de smala, leriga gränderna hade människor från landsbygden ställt upp sina varor, oftast på bara marken, och alla stadens invånare verkade vara där för att handla. Vår guide berättade för oss att nästan alla handlar i Medinan, eftersom det är långt mycket billigare än i de vanliga affärerna. Dessutom handlar familjerna varje dag, och föredrar då färsk mat. 

Berberkvinna från bergen i den traditionella dräkten. Levande höns i bakgrunden.

Vår vandring fortsatte genom de gamla trånga gatorna, och vi passerade både hantverkskvarteret och bostadskvarteren. Här och var stack höga torn upp ur bebyggelsen; minareter. Abdull, vår skämtsamma guide, berättade att alla dörrar till de muslimska hemmen är små, eftersom man ska buga när man träder in i det heliga hemmet.



Hittills var allting intressant och spännande. Sen uppenbarade sig anledningen till varför resan varit så billig. Vi visades till ett hus i Medinan där de uppenbarligen sålde mattor och fick lov att sätta oss runt väggarna i ett rum fyllt av just mattor. Mattor täckte alla väggarna och låg ihoprullade i stora högar i rummen intill. Helt gratis skulle vi få en demonstration av ett antal ”fantastiska mattor, i utsökt kvalité, helt handgjorda, Marockos stolthet”. Inför våra ögon började sedan matta efter matta rullas upp, stora mattor, små mattor, mattor färjade av indigo, saffran och äpple, mattor av kamelhår, ”mattor för studenter med små plånböcker”. Det bildades en enorm hög på golvet framför oss, och ingen viste riktigt vad vi förväntades göra. Tillslut var de färdiga med sin genomgång, och vista var det vackra mattor det var frågan om. Nu skulle vi få välja vilka vi var intresserade av. Frakt var inget problem, inget problem alls, de fraktade mattor till alla länder bara man betalade snällt med sitt kreditkort här och nu. Ja eller nej var allt vi behövde säga, när de igen demonstrerade mattorna. De flesta blev det klart nej för, men några saker; små mattor, filtar och borddukar stoppades undan åt folk. Emma och jag bestämde oss för att titta närmare på en liten snäll bordsduk som enligt utsago skulle passa fattiga studenter. Inte då!

 
Plötsligt blev det full fart på alla kaftanklädda män, alla de som sagt sig vara intresserade av något föremål togs till olika hörn av lokalen för att påbörja en privat prutningstävling. Utgångspriset på vår lilla snälla bordsduk var inte alls snällt, utan 400 euro. Vi sade såklart nej direkt, men sådant accepterades inte. Mannen som fört oss åt sidan satte igång att pruta på sitt pris, hetsade fram bud från oss på ett ovanligt ovänligt sätt och plockade fram mer och mer saker som vi kunde tänkas vara intresserade av att köpa. Ju fler nej han fick, desto argare blev han och desto fler saker lade han fram till oss som förslag. Tillslut gick vi därifrån, illa berörda, och med arga rop bakom oss. Utanför huset möttes vi istället av vandrande säljare, som absolut ville sälja fula turistprylar till oss. Trots att allt detta fick oss på mycket dåligt humör en stund tycker jag ändå i efterhand att det gav oss en ganska bra inblick i en kultur som är så otroligt annorlunda vår egen. Jag kan inte riktigt klandra dem för hur det är brukligt att bete sig. Dock kan jag kritisera researrangören för att de utan direkt förvarning utsatte en grupp unga studenter för detta. Efter den här händelsen stod det dock klart att anledningen till resans billighet återfinns i en mängd sponsorer som betalar för att de ska ta turister till deras affärer/verksamheter. Både positivt och negativt alltså.

Det mest under resan var alltså den här upplevelsen, och alla andra försäljare som hela tiden var på en och ville sälja skräpsaker som de ville att man skulle pruta på.

Senare under dagen besökte vi Tanger, en modernare stad vid havet som under åren lockat till sig mängder av musiker, författare och liknande. Här ligger den gamla moskén precis bredvid en katolsk kyrka och en synagoga. Vi åkte upp till en utkikspunkt över Gibraltar sund, platsen där Medelhavet möter Atlanten, och fick sedan en liten stund i denna stads Medina, som inte alls kändes lika gammal och genuin.    



En väldigt spännande dag med andra ord. Hm. Väldigt annorlunda. Väldigt bra. Gav många erfarenheter. Verkligen!

Marocko dag 1


Den första dagen ägnades inte till mycket annat än resande. Vi mötte resegruppen vid Torre del Oro klockan tre på eftermiddagen, och begav oss direkt mot Málaga. Att åka över till Afrika går otroligt snabbt om man gör det från Gibraltar, men vill man resa ekonomiskt ska man ta färjan från Málaga till Ceuta, en spansk stad på Afrikas sydkust. Här reser under sommaren ungefär en halv miljon människor, de flesta muslimska turister och före detta marockaner. I Málaga mötte vi upp med en annan grupp spanskstuderande som också skulle följa med på resan. Tillsammans åkte vi sedan båt från hamnen (som är Europas näst största näst Rotterdam) över Medelhavet, åtföljda av stora delfinflockar. Under resan kom vi i samspråk med de två japanskorna Nana och Yukari, och vi fick hela helgen erfara att, liksom de, bor alla trevliga personer i Málaga!-.-

Efter att ha passerat tullen i Ceuta befann vi oss slutligen i Marocko, och bussen styrde genast mot vårt hotell. Det visade sig vara långt lyxigare än vad jag trott, med tanke på hur billig resan varit, Emma och jag delade ett dubbelrum som inkluderade badrum. Även maten under dagarna ingick i priset och alla mål innehöll tre rätter som gav en inblick i det Marockanska köket. Först serveras traditionellt sätt alltid en slät soppa tillsammans med bröd. Jag kan inte svara på vad sopporna innehöll, men de vara alla väldigt milda och anonyma i smaken. Huvudrätten placeras ofta i en lergryta eller på lerfat så att alla kring bordet får ta sin egen mat. Marockos nationalrätt är couscous, men man äter även ris och kokta grönsaker tillsammans med biffkött eller kyckling. Då landet är muslimskt äts det inget fläsk. Köttet är oftare kokt än stekt. Jag hade trott att det marockanska traditionen äts mycket bön- och linsrätter, men det vegetariska alternativet var alltid stekt ägg. Till efterrätt fick vi flan en av dagarna (vilket är en spansk efterrätt som påminner om brylépudding och är mycket läskig!) och alla de andra dagarna inlagd frukt. För mig var maten ingen höjdare, särskilt eftersom jag inte är förtjust i couscous, men det var ändå roligt att vi faktiskt serverades den traditionella maten. Frukosten är även den värd att nämna, mest för att den var så bisarr med svenska mått mätt. Den innebar nämligen ett sockerkaksliknande bakverk och en särskild sorts smördegspankakor som man skulle äta med smör och honung. Sockerchock extreme!!         

Vari Malin långrandiga funderingar över varför tiden känns så annorlunda mot vad den gör hemma.

Jag har knappast varit på ett ställe som är mindre likt mitt hemland än detta varma distrikt i Europas utkant. Värmen! Den tränger sig in i alla rum, får luften att stå stilla och livnär sig på min energi. Alla eftermiddagar tillbringas med att, i ett otroligt matt tillstånd, göra så lite som det bara är möjligt. Vetskapen om att hösten kommer att påminna starkt om en vanlig, svensk högsommar är inte så uppmuntrande som det kan tyckas för frysande nordbor. Inte alls. Om jag fick chansen att just i detta nu förflytta mig var som helst på hela jorden, oberoende tidpunkt, skulle jag genast susa genom luften hemåt för att ett ögonblick senare stå med fötterna djupt nedsjunkna i mossa i en stor skog. Det ska vara precis en sådan där skog som får min pappa att längta efter orientering, med mossa, blåbärsris och glesa tallar. Och det skulle vara höst och duggregna lite lätt. Är det någonting jag kommer att sakna här så är det hösten och allt vad den innebär, det vet jag redan nu!

Någonting som är otroligt starkt sammanlänkat med klimatet är tiden. Tiden, det mest relativa jag vet, som går snabbt eller långsamt beroende på hur man ser på saken men som aldrig är tillfredställande i sin hastighet. Främst är det kanske värderingen och innebörden av tiden som förändras med en plats klimat. I Sverige är punktlighet dygd. Börjar någonting klockan fyra så är det 16:00 som gäller, 16:10 börjar folk muttra och 16:20 ger de oftast upp sin väntan. Där finns det klockor på alla offentliga platser och där avgår bussar klockan 09:03 bara för att klockslaget existerar. Här är det annorlunda, ju längre söderut man kommer desto mindre noga verkar man vara. Nära ekvatorn är ”klockan åtta” hela varvet, mellan 08:00 och 08.59 hävdar min lärarinna. Jag märker själv hur mitt förhållande till tiden ändras.    

Vi stiger upp klockan 07:30. Eller det är i varje fall då väckarklockorna ringer. 08:40 borde vi börja gå till skolan för att vara där till klockan nio, eftersom vi börjar kvart över. Jag har aldrig någonsin haft så gott om tid på mig på morgnarna och aldrig någonsin anlänt i sådan god marginal förut. Som den inbitna tidsoptimist jag är borde jag ha min väckarklocka på 08:15, men icke. Morgonen ska nämligen ägnas till att såsa omkring, äta lång frukost och packa i ordning alla dagens prylar. Inte en enda gång kommer jag mig för att kika på klockan, och tiden är alltid på min sida. När morgonens bestyr är klara går vi bara iväg, och det är alltid i rätt tid. I skolan finns det ingen klocka som fungerar. Vi sitter på lektionen tills Reyes säger att det är rast, och när rasten är slut ringer det en klocka som talar om att det är god tid att återvända till sin lektion. Ingen mening med att hålla koll på vad klockan är alltså! Resten av dagen förflyter utan tidsuppfattning. Vi lagar mat när vi är hungriga, vilar när det är varmt och hittar på aktiviteter när dagen svalnat. När vi är trötta går vi och lägger oss. Emma säger att ett sådant liv är surrealistiskt, men jag börjar tycka om det.

Att skillnaderna är så stora känns ganska självklart. I Sverige behöver man nämligen ingen klocka för att se och känna tidens gång. Den finns ständigt närvarande i naturens växlingar, själva klimatet präglas av tid på ett helt annat sätt än här. Vinter och sommar är två skilda världar, men vad som skiljer dem åt är enkom tid. Dessa växlingar, och förmågan att hålla koll på dem, måste en gång varit ovärderligt viktigt. Att ständigt vara uppmärksam på tidens gång, och ständigt bevittna den, har säkert bidragit till en allmän uppfattning om tiden som viktig. Säkert har det även gjort oss stressade. Här är det annorlunda. I ett klimat där temperaturen under vintern sällan når under 12 grader och allt som oftast är det dubbla tror jag att tiden inte alls är lika märkbar. Naturligtvis gör den skillnad, visa mig en plats där den inte gör det, men dess förändringar är inte på långa vägar så påfallande. Man tar det istället lugnt och låter tiden gå som den vill

Att värmen är det som styr här är det heller ingen tvekan om. Den formar människors livsmönster, den påverkar deras vanor… och den avgör helt och håller öppettiderna i affärerna. Jepp. När en vanlig affär i Sverige har öppet är det tomt, stängt och öde på gatorna i Sevilla. Alla är hemma och tar siesta! På morgonen fram till mitt på dagen håller affärer öppet, för att sedan stänga och inte öppna igen för än klockan sex på kvällen. Det är då de får de flesta av sina kunder. Många affärer har öppet till klockan nio eller tio på kvällen. Sedan börjar utelivet, som för barn pågår till midnatt och för de vuxna något längre. Den vakentid man förlorat under siestan ska nämligen tas igen då! Synd för mig att jag inte sover under siestan och att det ligger en bar några hus ifrån vårt…

Nåväl, nåväl. Kanske anpassar vi oss snart till den Andalusiska tiden.