Kapitel 42
Trick or carrots? Orange-lantern. This is how we do it in Sevilla...
Nu Nightmare before Christmas!!
Kapitel 41
I vilket Emma och Malin upptäcker Amerika... vilket faktiskt är ganska utmattande. Där fanns vampyrer. Redan då menar jag.
Stora delar av dagen tillbringades alltså på Sevillas temapark "Isla Mágica". Egentligen är det en nöjespark under temat upptäcksresor, eftersom Sevilla en gång var centrum för europas upptäckare (bland annat utgick Cristoffer Columbus härifrån!), men just idag var det Halloween-special. Mängder av barn och en hel del äldre spanjorer i diverse maskeradkostymer gjorde oss sällskap.
Tråkigt nog regnade det, men Emma och jag köpte oss varsina mycket attraktiva regnponchos och hade det mycket bra. Roligast var enligt mig flumridesaken (som alltid) och den stora bion á la cosmonova med rörliga stolar. Hemskast var när Emma tvingade mig att åka deras förfärliga bergochdalbana, vilket föregicks av mycket ångest och nära till tårar. Hrm. Sånt är inte min grej... men den åktes i varje fall och var till och med ganska rolig.
Efter denna dag, och efter den många kilometer långa promenaden hem var vi totalt utmattade och somnade som övestimulerade barn strax efter hemkomsten. Hehe.
Kapitel 40
Där jag fortsätter förra inläggets lista med ännu lite fler skumma saker:
* Det är tydligen så att Francos barnbarn bor i Sevilla, som vanliga, respekterade invånare (om än innehavare av ovanligt stora mänger pengar). Alla vet var de bor. Vår lärare ritade oss till och med en karta i fall vi skulle vara tillräkligt intresserade för att gå dit och trycka näsan mot rutorna. Enligt henne är det ett otroligt sällsynt fall att ättlingarna till en diktator lever kvar i landet efter att diktatorn i fråga avlidit/avsatts och jag är beredd att tro på det. Men...varför inte? De svarar ju inte för någon av historiens händelser, och här verkar familjen fortfarande vara högst repekterad och välbergad. Skumt.
* Alla spanjorer är så fantastiskt korta!! Föreställ er den stereotypiska machospanjoren, med bränna, muskler och backslick. Allt lätt så långt. Försök sedan tänka er honom i en längt mycket nära min egen. Inte lika lätt kan jag tro? Detta är dock sanningen. Någonstans hörde jag att bara 1 av 10 spanjorer är längre än 1.80. Denna siffra kan jag inte gå i god för helöt och hållet men jag försärar er om att jag sett fullvuxna män som inte varit längre än jag själv. Efter lite letande hittade jag en tidningsartikel i 20Minutos som bara är några år gamal där de hävdar att medellängden för en spansk man visserligen ökat men ändå bara ligger på 1.73. (I Sverige är det strax över 1.80)
Kapitel 39
Det allra bästa med lektionerna i skolan är allting man lär sig utöver spanska språket, främst om andra länder eftersom klassen är riktigt mångkulturel, men jag snappar även upp en del saker om Spanien. Nedan följer en liten lista på några lättsmälta saker jag funnit underhållande/intressant/värt att lägga på minnet:
* För några lektioner sedan imponerade Emma och jag på alla genom att berätta att religionsundervisningen i den svenska skolan inkluderar alla världsreligionerna och lite till. Enligt vår lärarinna och vår italienska klasskamrat är det nämligen ett stort steg att ha plockat ned krucifixen från skolväggarna och tagit bort bön från det dagliga schemat. Att kristendom är det enda man undervisas i behöver inte ens nämnas.
* Sophanteringen här är värd att tala om. I hemmen förväntas man sortera ut förpackningar i olika material från andra sopor. Varja dag ska man sedan gå ut till containrar som finns i mängder i varje kvarter här i Triana (bostadskvarter) och lämna soporna. Så långt så bra. Enkelt trodde vi och gick oskyldigt oanandes ut med soporna i tid och otid (nåväl, nästan). För någon vecka sedan passade en av våra lärare på att nämna att det är skyhöga bötesstraff på att slänga sopor före klockan 20:00 och att det patrullerar civilklädda vakter runt staden för att hålla koll på att ingen tjuvslänger innan dess. Ouch. Detta har naturligtvis med lukten att göra, då värmen får soporna att stinka och containrarna är utspridda över hela staden, men... vem vill kalla sig själv "sopslängningskontrollant"? Att vara basurero (sophämtare) är troligen inte heller så härligt, då containrarna ska tömmas mitt i natten. Dessutom ska alla gator spolas med vatten (!) för att de inte ska börja lukta...
* Om 20 år är Sevilla det nya Las Vegas. Jodå, det är sant. Trots att spanjorer gillar att spela är det dock inte den aspekten man syftar på, utan på öknifieringen (hm, inget ord... ökenspridning är inte riktigt rätt heller, för det är ju inte öken än... och jag kan bara ordet på spanska så det får duga sådär) runt omkring staden. Ifall landskapet frotsätter att torka ut i den hastighet det gör nu kommer staden snart vara en oas i öknen, likt Las Vegas...
* Det är ganska uppenbart att folket här har tappat tron på politiken och politikerna och jag kan se varför. Den ekonomiska krisen, som fört med sig mängder av problem för landets under- och medelklass, har inte lösts, en ny och hård arbetsreform har genomförsts som försämrar vilkoren för de arbetande och i alla politiska sammanhang finns mått av korruption. Samtidigt har jag märkt av en väldigt underlig syn på politik hos många spanjorer. Ta dagens lektion till exempel, som ägnades åt att diskutera elevernas respektive länders politiska system. Eftersom vi har en italienska i klassen gled vi snart över på mafian vilket fick min lärare att hävda att alla politiska partier är lite som mafian de med. "Ta det socialistiska partiet i Andalusien till exempel. De har drivit igenom en rad privilegier och prissänkningar för de äldre, som har ont om pengar och starktat kurser och ströjobb för arbetslösa ungdomar. Och därför röstar de äldre och ungdomarna på dem. Och det är ju en slags muta! De säger att de ska göra bra saker för dem i utbyte mot att de får röster... en muta!" Jag kan inte ens komentera det-.-
Kapitel 38
Idag provade jag att göra Espinacas con Garbanzos, vilket både låter och ser häftigare ut än vad det är (Spenat med kikärtor), men eftersom vi båda åt resultatet med god aptit tänker jag dra slutsatsen att det blev rätt så lyckat. Denna rätt är en mycket traditionell Andalusisk tapas egentligen, och vi har smakat det på tapasresturang, men den variant jag gjorde är mer som en gryta. Passade fint till Emmas kära mozzarella-sticks...
Kapitel 37
Helgen har varit lugn och ganska händelselös eftersom Emma varit förkyld och behövt vila upp sig. En eftermiddag i vår kära park i Triana blev det i alla fall och det var skönt att sitta ute ett tag i något som i alla fall påminner väldigt starkt om natur.
Det bästa med vår park: TORTUGAS!! :D
A Malin le gusta mucho.
Kapitel 36
Nu har jag en hel del att visa och berätta. Vi har dels deltagit i "Día del estudiante" (studenternas dag) i fredags med mycket springande runt staden som följd. Jag, Emma och några klasskamrater deltog nämligen i en "gymkhana", en lek som innebär att så snabbt som möjligt svara på ett antal frågor om staden. Vissa frågor kräver att man frågar personer som kan tänkas veta svaret medan man för att kunna svara på andra måste ta sig till en viss plats för att se med egna ögon. En hel del springande hit och dit med andra ord, och det var väldigt roligt och väldigt hysteriskt.
Efter detta var det en mottagning på Real Alcázar (som jag tidigare skrivit om här) med välkomsttal till Sevilla och prisutdelning. Inbjudna var elever från flera olika språkskolor i Sevilla och vi var några hundratal. Programmet utlovade även gratis guidning i palatset, och eftersom vi är i spanien skedde det hela väldigt oorganiserat och spontant. Lärare och annan skolpersonal kallade helt enkelt till sig en liten improviserad grupp och vandrade runt ett tag i slottet.
Wow. När vi besökte det förra gången på dagen tyckte vi att det var vackert, men det var innan vi sett det på natten. Ingenting går upp mot att vandra genom palatsets utsökta salar när de är svagt upplysta som av facklor, valvbågarnas skuggor täcker hela golvet och man knappt skymtar de välsmyckade taken högt ovanför en. I parken lyste hundratals lyktor, blommorna doftade som de bara gör på natten och som om det inte var nog passade månen även på att vara full. Så vackert!
Kvällen avslutades med dryck och tilltugg på en restaurang tillsammans med resten av skolan (där det gällde att samla på sig så mycket snittar som möjligt eftersom det var vår middag...). En trevlig fredag helt klart.
(Fast på kvällen. Jag hade ingen kamera med mig ;_;)
Kapitel 35
I vilket ytterligare en av Sevillas parker visas, Parque de Murillo, som inte är så mycket en lek-/motions-/träningspark som en gå-och-beundra-floran-park. Men fin och vildvuxen är den på sina ställen.
Kapitel 34
Kapitel 33
Kapitel 32
Förra veckan upptäckte jag och Emma en trevlig sak, nämligen att Más har utförsäljning av julgodis till lösvikt. Vi köpte naturligtvis på oss ett lager traditionell, spanskt julgott för att undersöka vad som är värt att köpa hem och vad som inte är det. ^^ Turrón är såklart en klassiker; den spanska hårda nougaten av honung och nötter (mandel oftast)som är hur god som helst!!
En annan, minst lika typisk men inte lika välkänd, julkaka är Mantecado. Kakan, som påminner starkt om shortbread (ni vet, sån där skottsk smördegskaka som bara smälter i munnen) har anor från 1500-talet och görs enligt traditionen på grisfett men nu finns det trevligt nog även av olivolja. Vi har smakat måna olika smaker men favoriterna är nog choklad, cocos och kanel-citrus.
Nom nom
Kapitel 31
Igår reste jag och Emma, tillsammans med våra två klasskamrater Felicitas och Ilaria till Córdoba. Staden är belägen drygt 10 mil nordöst om Sevilla, intill floden Guadalquivir. En gång i tiden var den en av västeuropas allra viktigaste städer då den var provinshuvudstad i det romerska området, men de flesta av områdets praktfulla historiska lämningar härrör från 900-talet och det dåvarande islamiska imperiet. Under den tiden byggdes den stora moskén så väl som många praktfulla palats och staden, som var rikets västra huvudstad, uppnådde samma status och rikedom som Bagdad.
För att ta oss hit reste vi med tåg, vilket gav oss möjligheten att se mer av det Andalusiska landsbygden och dess små samhällen omgärdade av olivlundar och bomullsplantage. Provinsen Córdoba skiljer sig markant från Sevillas gulbrända öppna slätter genom sina kullar, berg, och små skogspartier. Har man tur, vilket åtminstonde jag och Emma hade, kan man få syn på några av de befästningar som ensamma och förfallna reser sig från bergstopparna och minner om den förr så hårt bevakade gränsen mellan det kristna och det islamiska riket.
Córdoba har genom historien varit en mycket blandad stad, där många kultuer mötts och levt tillsammans, och än idag bär staden bevis för denna mångkultur. Här finns det medeltida judiska kvarteret, Judería, med sina trånga kullerstensgränder, smidesjärnsbalkonger och en patia i varje hus. Många lämnar de yttre dörrarna på glänt och tillåter en liten glimt av de inre små gårdarna prydda av kakel och översllade av blommor och ibland träd. I detta mysiga kvarter besökte vi den gamla medeltidssynagogan som är en av mycket få i sitt slag, inte många har bevarats från den tiden. Sin lilla storlek till trots gav den ett prakfullt intryck tack vare sina otroligt detaljerade väggar. (Har tyvärr ingen bra bild från Judería, kanske lägger till fler bilder senare)
Det Córdoba är mest känt för är den gigantiska moské som uppfördes av de muslimska härskarna under 1100-talet vid Guadalquivirs strand. Den inkluderade en stor apelsinträdgård med fontäner att tvätta sig i innan bön, många vackert utsmyckade bönenischer och en gigantisk sal fylld av över 850 valvbågar (som många säkert känner igen). Jag hade inte alls väntat mig att det skulle vara ett så sort område, men valvbågarna måste ha sträckt sig över 10.000-tals kvadratmeter.
(Det är svårt att göra Mezquitan rättvisa med mobilkamera, men men...)
Under "la reconquista", det kristna återtagandet av Spanien, byggdes ett litet kristet kapell i moskén men utan att frångå den islamska arkitekturen Under 1500-talet fattade dock någon det osmakliga beslutet att bygga en katolsk katedral mitt i den före detta moskén, med allt vad som hör katolsk prålighet till. Idag benämns byggnaden som det politiskt korrekta "La Mosquita-Catedral" trots att här bara praktiseras katolicism.
Vi besökte också de kristna härskarnas gamla palats, och framförallt dess trädgårdar.
Något mer som är värt att nämna angående Córdoba är den speciella tapas därifrån som vi provade på en tapasbar och "världens godanste tortilla" som vi köpte. Vad gäller tapasen, Berenjena de miel (honungsfriterad aubergin), var den fantastisk! Och vad gäller nämnda tortilla (potatisomelett á la Spanien) så var den väldigt underbar den också. Alla tortilla vi ätit har varit amazing...
Kapitel 30
I går bestämde jag mig för att ta en kvällspromenad i vårt kvarter, men jag han inte komma mer än utanför dörren för än jag möttes av en hel skock med folk och dundrande trummor. En procession! Sedan vi kom till Sevilla har vi sett tre sådana, men den här var extra rolig eftersom den passerade förbi vår egen gata. Där fanns det typiska, stora, bärbara "altaret", en mänd bärare med tygstycken för ögonen, unga pojkar i särkar som gick och eldade rökelse...
... en stor orkester som marscherade och spelade
... Jesús tronade på topen
... Sen började det att regna. Och det vore ju oanständigt att låta världens frälsare blöta ned sig om kläderna...
Kapitel 29
I torsdags bjöds det till paellafiesta på skolans takterrass, och nästan hela skolan deltog i firandet av Bienal de Flamenco, en av Sevillas viktigaste fester som pågår under flera veckor under vilka mängder av flamencoföreställningar äger rum runt om i staden. Så även på nämnda takterrass, där en grupp spanjorer och japaner spelade, sjöng och dansade sevillana. Flamenco är tydligen operhört populärt i Japan varpå många japaner rester till spanien och framförallt Andalusien. Hur ska jag beskriva spanjorernas förhållande till flamenco? För att inte tala om själva flamencon... Alla dansar det, mer eller mindre, och oavsett om de gör det bra eller eländigt tycker sig alla veta hur riktig flamenco ska låta och se ut... och de kan verkligen konsten att kritisera. Lika mycket som de kan avvisa något kan de dock hylla och älska och upplyfta. Enligt spanjorerna är flamencon höjden av passion, och det viktigaste, det som gör en bra flamencoartist, är hur denne kan gestalta lidande och återhållen passion.
En fullbemannad flamencotrupp inkluderar cantaores/cantaoras (sång), tocaores/tocaoras (gitarrspel, nästan bara män), bailaores/bailaoras (dans) och en eller flera handklappare (och eventuellet trummare). Musikens ursprung är en stor blandning av kulturer som alla möttes i Sevilla med omnejd under spaniens glansdagar på 14/1500-talet. Det var sedan de spanska romerna som utvecklade den speciella stil och komplicerade dans som hör flamencon till. Just i Triana, vår statsdel, levde väldigt många romer och härifrån härrör många kända flamencoartister. Trots att musiken är väldigt komplicerad, och sången mest påminner om överpassionerade böneutrop á la islam var det riktigt roligt att bevittna koncerten. Dansöserna, i sina färgglada volangklänningar, som steppar, kråmar sig och vrider händerna i omöjliga positioner var något alldeles speciellt och det var härligt att lyssna på lite gitarr. Och naturligtvis, under en flamencodansföreställning är det brukligt att skrika och ropa och berömma dansaren. Alla gör det, såväl de i publiken som på scen. Det hela påminner på ett märkligt sätt om en street dance battle eller ngt, när alla står och klappar runt den dansande. !Óle! !Que guapa!
Jag måste bara påpeka något om de spanska festerna, nämligen att de är sena, sena, sena. Nåväl, det började 20:30. Folk anlände, minglade och tittade längtansfullt på den gigantiska paellan som stod och stekte i ett hörn. Sedan började föreställningen, som pågick länge och hade en hel del pauser. Folk blev hungrigare och hungrigare. Paellan puttrade på. Inte för än 23:30 serverades maten, och då hade många lämnat för länge sedan. Då var det väldigt mörkt på terrassen, men det var nog tur för ingen med självbevarelsedrift vill äta en spansk paella med synen i behåll! (Saker man kan hitta i en paella: snäckor, djur med ögon och ben, saker med sugproppar, saker som bara är allmänt slemmiga och om man har tur även lagom mängd ris).
Efter detta följde Emma och jag med några klasskamrater till en sk. botellon, dvs en utomhusfest dit massvis av spanjorer går för att förfesta oavsett vilken veckodag det är. Något liknande skulle inte direkt kunna förekomma i Sverige; hundratals supande ungdommar som spelar hög musik, men tro det eller ej så var det väldigt lugn och trevlig stämning och vi presenterades för några spanska ungdommar, vilket vi inte träffat många av. En sen kväll med andra ord, för att vara en torsdag, men riktigt intressant och trevlig.
Kapitel 28
Kapitel 27
Det bästa med att ha rest till Sevilla för att studera spanska är nog alla de märkliga människor, utöver spanjorerna, jag har fått chansen att möta. Eleverna på min skola är verkligen ett FN i miniatyr, här finns folk från alla hörn av Europa, från Korea, från Japan, Nordamerika, Israel... Framsynt nog är lektionerna utformade så att undervisningen kretsar kring kulturen och vanorna i Spanien jämfört med resten av världen, vilket alltid leder till intressanta diskussioner och berättelser.
Trots att Emma och jag inte skaffat oss ett troget gäng har vi ändå inte haft någon brist på personer att prata och umgås så smått med med. En brittisk djurrättsaktivist, en koreansk flamencodansare, en israelisk operasångerska, en översocial amerikanska, en del japaner, ännu fler koreaner och en hel del tyskar och belgare. För att vara politiskt inkorrekt och dra alla över en kant är...
... japaner alltid trevligast. De ser på en som om man vore en liten skojig hundvalp, berömmer allt man gör, och är superintresserade av allting man säger. Och så älskar de Shakira.
... alla koreaner traumatiserade av sin 2 år långa värnplikt. Då alla vi mött har varit män har alla varit med om det, och alla har tagit upp ämnet i den allra första trevande konversationen. Bra spanskaträningsobjet då de sällan talar engelska!
... holländare otrevliga och väldigt högljuda.
... belgare däremot jättetrevliga.
... tyskar otroligt sociala, på ett misstänkt sätt.
... amerikaner ännu mer sociala än tyskarna, på ett så burdust sätt att vi inte vet hur vi ska reagera.
... norrmän är händiga, hurtiga, bär backslick och Billabongkläder och anklagar svenska killar för att vara brats. Här kan vi dock verkligen tala om att dra alla över en kant, då vi bara mött en norrman. Men han var rolig i övrigt. Det var trevliga tider. Vi förstod varandra.
... danskar är dryga. Hm. Nej, va? Men den enda dansk vi mött här, som hu råkar vara vår klasskamrat, är en riktig besserwisser. Inte nog med att vi varje dag måste höra på hans anmärkningar när någon har fel och hans random ointressanta fakta som han bara måste få ur sig då och då, vi tvingas även hela tiden bli jämförda med honom eftersom vi alla är nordiska. Argh.
Just ja! Nu har alltså vår lägenhetskamrat bytts ut, från en enstörig korean till en otroligt översocial amerikanska vid namn Alison. Det är mycket chockande för oss. Första dagen kom hon instörtande i våra rum för att presentera sig, hävde ur sig en störtflod av ord, och storgrät sedan för att hennes sladdar inte passade i eluttaget. Från och med nu existerar inte "knacka på". Dock är hon välsigt sammarbetsvillig, generös och trevlig att prata med, så hon är förlåten. Vi är mycket nöjda med bytet!
***
För övrigt går vårt matlagande frammåt. Favoriterna just nu är vår indiska måltid bestående av dahl (kryddstark linsgryta), banan och yoghurtsås (det är som en efterrätt, mm...) och vår fantastiska uppfinning fusk-nanbröd! Denna fantastiska skapelse består av tacobröd som stekts i mycket olivolja blandat med pressad vitlök. Amazing!
Icke att förglömma, vårt försökt till stekt ris med svamp/grönsakrswok. Jag har aldrig gillar wok normalt sett, men nu inser jag att detta beror på att wok för mig bestått av de färdiga wokblandningarna man kan hitta i frysdisken. Egna grönsaker är något helt annat... Detta vore dock ingenting utan den fantastiska jordnöts-chilisåsen från Lidl.
Kapitel 26
Igår såg jag för andra gången det bästa bandet i min värld spela live, denna gång i Estadio Olympica i Sevilla tillsammans med Emma. Jag vet inte vad det är som gör musik så universellt lyckoframkallande eller vad som får tusentals människor att ägna hela sina liv åt konstformen men jag vet att musik är allra underbarast när den framförs direkt och människor inbjuds till att dansa och sjunga med så högt de kan. Det kan tyckas som ett opersonligt sätt att ta till sig musiken, och jag förnekar inte det vackra i stillsamma, enkla koncerter med en tyst lyssnande publik och skickliga musiker, men någonstans inom oss är vi nog ändå fortfarande stenåldersmänniskor, som lever, dansar och sjunger i flock. Det är essentiellt. En stor blandning människor, främlingar för varandra, som ändå förenas när de sjunger (nåväl, skriker) samma sång, är fint. Åh vad fint det är.
Arenan fylls...
Att U2 tog seden dit de kom ska vi inte tvivla på. Trots att insläppet började redan klockan 17:30 började det inte hända saker under det kloformade scentaket för än vid 22-tiden, och ändå var arenan knappt halvfull. I sista sekund släntrade alla spanjorer in, med cigg och öl i händerna, för att ta sina platser och plötsligt tycktes det inte finnas någon tom stol eller markyta i hela stadion. När David Bowies Space Odyssey hördes i högtalarna visste jag att det var dags och mycket riktigt började det ryka kraftigt i den enorma scenkonstruktionen när sångens nedräkning närmade sig noll. Fyra män, ni kan ju gissa vilka, syntes på den cirkulära storbildsskärmen och tillslut även i verkligheten när de, ganska anspråkslöst, vinkande vandrade in på scenen. The Edge spelade de första tonerna på sin gitarr. Lamporna släktes. Svart. Eller hade åtminstone varit svart om det inte hade varit för de tusen och åter tusentals ljus runt omkring oss, från mobiler och kameror, och som förvandlade stadion till vintergatan.
(Koncerten brakade igång med Beautiful Day, vilken enligt mig är väldigt uttjatad låt, men å andra sidan, vad kan man annars börja med? Alla känner till den, alla älskar den, alla sjunger glatt med. Nästa låt gjorde Emma och mig desto gladare; New Year’s Day, en rest från det tidiga U2 som har fula frisyrer och spelar in videor i Sälen. Efter detta följde den ena dansvänliga låten efter den andra; Get On Your Boots, Magnificent, Mysterios Ways, Elevation, Until The End of the World. Under Still Haven’t Found What I’m Looking For vågade Bono låta publiken sjunga de två första verserna själva, och hela stadion fylldes av sång. Nu presenterades en ännu icke utgiven låt, North Star, som härstammar från How To Dismantle an Atomic Bomb-projektet. Den spelades akustiskt och var vacker i sin enkelhet. Av de låtar som sedan följde gjorde In a Little While mig allra gladast, som med sin gospelinspirerade gitarr är väldigt olikt det klassiska U2-soundet. Walk On spelades som en hyllning till Aung San Suu Kyi, och uppmärksammade den Amnestykampanj som U2 stödjer finansiellt som kämpar för att frige henne. 
Någonting som måste nämnas i samband med koncerten är deras scenografi, ljusshowen och de ständigt aktiva bildskärmarna. Scenen är rund, och placerad så att publiken kan sitta runt hela arenan, som under en fotbollsmatch. Den jättelika ”klon”, som blivit hela turnéns ikon, skiftar hela tiden i olika färger, strålar ut ljus och sänder skarpa ljuspelare högt upp i luften. Av den anledningen är en sittplats långt ifrån scenen inte alls så dumt som man kan tro! Koncerten består dock av mycket mer än bara musik, även ord, bild och budskap är viktiga. Det är en av de saker som får mig att tycka om U2 så mycket. Introt till Sunday Bloody Sunday, bandets kanske mest hårda och politiska låt, består av bilder och text kring kriget mot terrorismen och dess tragiska följder för världens övriga muslimska befolkning. Att bandet även hann med att spela One, With or Without You och Where the Streets Have No Name gjorde min dag. Till alla dessa musikaliska mästerverk bör även tilläggas en videohälsning från International Space Center, många random videor på bildskärmen bland annat om rymdvarelser, Bonos laserdräkt under Ultraviolet och ett inspelat tal av Desmond Tutu.)
Vilken blandad kväll det var. Det fina sällskapet och all lycklig förväntan till trots kunde jag inte låta bli att vara vemodig och sakna min ena favoritperson på jorden som borde varit där med mig och Emma. Borde hypat med oss, dansat med oss… varit med när de första tonerna från Elevation hördes… Ack ja. Utöver detta, och utöver det faktum att vi hamnade bakom en glasvägg som dämpade ljudet en smula och som tvingade oss att se delar av koncerten genom kladdiga fingeravtryck (suck-.-), var den här koncerten ändå bättre rent stämningsmässigt och låtmässigt än den i Sverige tycker jag. Men sett till alla dessa faktorer blir det nog ganska likvärdigt tror jag. Likvärdigt underbart!
Gratis kepsar ftw...
