Kapitel 2
Vari Emma och Malin anländer till Sevilla och träffar på sina första Sevillanos, samt en blyg korean.
?Hace mucho calor, no? Jo. Det är det. Otroligt varmt. När vi anlände på kvällen visade mätaren 39 grader Celsius och inte tillstymmelse till vind fläktade. Vi fick tag i en taxi, som körde oss vägen från flygplatsen till vårt blivande hem i Triana. I bilradion spelades flamencomusik på högsta volym, som för att bidra ytterligare till intrycket av Andalusien. Det har sagts att Andalusien inte är Europa, och palmerna som kantade gatorna, de många minaretliknande tornen och värmen som fick luften att dallra bekräftade den saken.
Triana är traditionellt sett ett arbetarkvarter. Här står husen tätt längs smala kullerstensgator och på de kakelklädda balkongerna och takterrasserna har människor gjort i ordning grönskande små trädgårdar. I varje kvarter finns en bar eller några små affärer. Detta må låta idylliskt… och det är det också. Naturligtvis finns det även nyare hus och större, trafikerade gator men just vårt kvarter är äldre och genuint.
Kvinnan vi bor hos heter Concepción och hon är bibliotekarie. Hon tog emot oss med en störtflod av spanska, som vi inte förstod mycket av men hon klargjorde snabbt att det inte spelade någon större roll. Med en blandning av spanska och teckenspråk fick vi en liten rundtur på vår våning, Concepción bor med sin man på nedervåningen och studenterna bor på övervåningen, och en ordentlig genomgång av Sevilla på en karta.
I vår lägenhet bor även Lee. Han är från Sydkorea och har bott här i Sevilla sedan i mars. Engelska kan han knappt någon, så med honom talar vi bara spanska. Vi har inte sett av honom mycket sedan den första dagen, han håller sig mest på sitt rum, men den första dagen verkade han uppriktigt glad över att få lite sällskap i lägenheten.
