prosperidad

I vilket jag måste avreagera mig lite-.-

Det finns vissa männsikor man bara inte klarar av. Många av de personer man träffar är svåra att finna gemensammare nämnare med, men de allra flesta går att acceptera och uppskatta ändå. I varje fall komma överens med och stå ut med. Med Kasper är det omöjligt.

Kasper, Kasper, denne torre och egocentrerade person som genom sitt uppförande är en skam för sina danska landsmän/kvinnor och mot min vilja fått en smärre avsky mot Köpenhamn att gro i mitt annars så danmarkspositiva sinne. Det finns besserwissrar och det finns de som faktiskt har intressanta saker att säga och inskjuter intelligenta komentarer på ett smidigt och nästan omärkligt sätt i konversationer. Och så finns det Kasper. Kasper som tar varje tillfälle och icke-tillfälle till att berätta någonting som han kan, oavsett samtalsämne. Han är en fena på "på-tal-om-kommentarer". Värst blir det när han måste avbryta klasskamrater föra att tala om att de har gjort fel på någonting, till exempel talat om vad skalbagge heter på spanska fast det lilla djuret på bilden inte alls har rätt antal små håriga ben för att vara en skalbagge. Och så kan vi ju bara inte ha det!  

När han inte berättar allt han vet eller berättar för femte gången om att han har tillräkligt bra betyg för att komma in på läkarlinjen är hans favoritsysselsättning att hylla Danmark och framförallt Köpenhamn. När någon annan klasskamrat talat för länge om sitt eget land känner han sig helt enkelt tvungen att uppväga det tillfälliga fokuset på någon ovesäntlig del av galaxen genom att snabbt berätta någonting, vad som helst, om Köpenhamn, eller i nödfall om inget annat finns till handa tala om att danskar är världens lyckligaste folk (tionde gången kanske det fastnar?). Och det mina vänner, är inte något man ska ta lätt på. Det ska sägas med en närmast religiös seriositet och för att inte tala om religiös övertygelse. 

Att Kasper är en mycket seriös bibehållare av detta, ett statistikens faktum, är mer än uppenbart. För att åskådliggöra ett exempel på den unge mannes något underutvecklade sociala förmåga:
Vi studerar Condicional, alltså formen Skulle...   
Övningar går oftast ut på frågor i stil med "om du var en färg, vilken skulle du vara?" och "Om du fick ändra något med dig själv, vad skulle det vara?"
Klassens andra flitiga barn knåpar ihop komplicerade meningar om hur de skulle vara grön eller skulle vilja vara musikalsik medan Kasper, med en smått föraktfull blick, varje gång svarar "Jag vill inte vara en färg." "Jag vill inte ändra på någonting. Danskar är världens lyckligaste folk." 

För att vara aldeles seriös ett tag måste jag uttrycka mitt stora ogillande mot ett särskilt personlighetsdrag nämligen det att aldrig ta och ge i lika mått. Om man har otroligt mycket att berätta och visa är det på något sätt ens skyldighet att ge sina medmänniskor lika mycket uppmärksamhet som de kräver i gengäld. Så länge man gör det är det helt lugnt med mig. Men att stå och tala i 30 minuter om Köpenhamn på vår 1h och 30 min långa lektion i konversation medan resten av klassen desperat försöker få en syl i vädret (fråga inte hur läraren kan tillåta att någon tar så pass mycket av allas lektionstid... i Nh07 hade han varit körd) och när någon annan väl talar frånvarande sitta och leka med sina pennor och sudd... det är inte rätt sätt för att få mitt eller någon annans gillande. 

Gah. Så. Nu har jag avreagerat mig lite, eftersom Emma och jag är alldeles för.. någonting, för att aktivt irritera oss på honom i skolan utan istället blivit några av de få som pratar med honom "frivilligt". Suck. Han behöver hjälp med att begripa hur man beter sig i sociala sammanhang.