prosperidad

Vari jag kort beskriver det spanska namnsystemet, så som jag begripit det... och nej mina vänner, det är inte logiskt.

En av en mängd obegripliga saker med Spanien och spanska är alla de ologiska smeknamn som hör till särskilda namn. Vad sägs om dessa exempel:

Christina=Cinta
Ricardo=Quique
Manuel=Manolo
José=Pepe
José María=Pepa (uh..)
María Jesús=Chus
Francisco=Paco

Att dessa smaknamn inte har en fonetisk förklaring, som de flesta svenska smeknamn, är uppenbart. Istället måste man försöka tänka som en spanjor för att förså det hela... en väldigt religiös spanjor. José till exempel, alltså Josef på svenska, är ett väldigt vanligt och väldigt katolskt namn. Logiken i dess smeknamn ser ut ungefär såhär:

José=El padre putativo de Jesús (Jesus plastfarsa)=Padre Putativo=PP=Pepe. Logiskt? Javisst!

Namn är faktiskt ganksa märkligt här. Det är inte allt på modet att hitta på gulliga eller orginella namn till sina barn (som de kommer att bli retade för på mellanstadiet), utan här är det som alltid brukligt att ge samma namn till barnen som mormodern, farbrorn eller ibland till och med föräldrarnas egna namn. Och det är regäla namn vi talar om, regäla (och gärna katolska) som Francisco, Mercedes, Lucia, Alejandro, Marta och... totalt sjuka, gamla katolska namn Encarnación, Immaculada (den obefläckade) och det som tar priset: Dolores Fuertes (starka smärtor). Jag undrar om man överlever mellanstadiet ens här i spanien med ett sådant namn... jag antar att de får smeknamn.

 I vilket fall som helst. María och José är namn för sig. För att inte tala om Jesús. Vem som helst kan heta det, och alla gör det också! José María kan med andra ord både ha en manlig och en kvinlig bärare. Jag vågar påstå att nästan alla spanjorer heter något utav de tre namnen, även om de inte kallas för båda.

Efternamnen har också sina regler. Som jag begripit det har de flesta spanjorerna två efternamn, ett från modern och ett från fadern. Faderns är det som står först. När en kvinna gifter sig behåller hon sin faders namn och byter moderns namn mot sin partners fadersnamn. Med andra ord går fädranamnet i arv i alla generationer både hos söner och döttrar. Att ha två efternamn efter fader och moder var ytterst praktiskt på den tiden då ens ursprung var av högsta vikt, och två kristna föräldrar räddade ens liv medan judiskt eller muslimskt påbrå ledde till problemas grandes(1500-tal, inkvisition). 

Det allra vanligaste spanska efternamnet är García. Motsvarigheten till svenska -son namn är namn som slutar på -ez som till exempel Rodriguez, Martínez etc. Det är med andra ord en kortform för Rodrigos eller Martíns son. Jag läste någonstans att vuxna spanjorer sällan uppmärksammar sina födelsedagar utan istället firar sina namnsdagar (eftersom nästan alla har namn från den katolska kalendern, fram till 1978 var det obligatoriskt). Så när man firar ett helgon med samma namn som du ska du också fira. 

Detta var lite kort vad jag hört, läst och lärt mig om spanska namn. Plötsligt är jag ganska glad över att heta Malin trots att det är ett väldigt vanligt namn... det kunde varit Immaculada...