prosperidad

I vilket Malin och Emma går på underbar koncert tillsammas ned x-antal tusen spanjorer,varefter Malin tråkar ut alla genom att detaljerat beskriva denna upplevelse bara för att hon vet att åtminstonde en av bloggens läsare faktiskt är intresserad. Så det finns en stor parentes. Bry er inte om den. Titta på bilderna. 

Igår såg jag för andra gången det bästa bandet i min värld spela live, denna gång i Estadio Olympica i Sevilla tillsammans med Emma. Jag vet inte vad det är som gör musik så universellt lyckoframkallande eller vad som får tusentals människor att ägna hela sina liv åt konstformen men jag vet att musik är allra underbarast när den framförs direkt och människor inbjuds till att dansa och sjunga med så högt de kan. Det kan tyckas som ett opersonligt sätt att ta till sig musiken, och jag förnekar inte det vackra i stillsamma, enkla koncerter med en tyst lyssnande publik och skickliga musiker, men någonstans inom oss är vi nog ändå fortfarande stenåldersmänniskor, som lever, dansar och sjunger i flock. Det är essentiellt. En stor blandning människor, främlingar för varandra, som ändå förenas när de sjunger (nåväl, skriker) samma sång, är fint. Åh vad fint det är.

Arenan fylls...

Att U2 tog seden dit de kom ska vi inte tvivla på. Trots att insläppet började redan klockan 17:30 började det inte hända saker under det kloformade scentaket för än vid 22-tiden, och ändå var arenan knappt halvfull. I sista sekund släntrade alla spanjorer in, med cigg och öl i händerna, för att ta sina platser och plötsligt tycktes det inte finnas någon tom stol eller markyta i hela stadion. När David Bowies Space Odyssey hördes i högtalarna visste jag att det var dags och mycket riktigt började det ryka kraftigt i den enorma scenkonstruktionen när sångens nedräkning närmade sig noll. Fyra män, ni kan ju gissa vilka, syntes på den cirkulära storbildsskärmen och tillslut även i verkligheten när de, ganska anspråkslöst, vinkande vandrade in på scenen. The Edge spelade de första tonerna på sin gitarr. Lamporna släktes. Svart. Eller hade åtminstone varit svart om det inte hade varit för de tusen och åter tusentals ljus runt omkring oss, från mobiler och kameror, och som förvandlade stadion till vintergatan.

(Koncerten brakade igång med Beautiful Day, vilken enligt mig är väldigt uttjatad låt, men å andra sidan, vad kan man annars börja med? Alla känner till den, alla älskar den, alla sjunger glatt med. Nästa låt gjorde Emma och mig desto gladare; New Year’s Day, en rest från det tidiga U2 som har fula frisyrer och spelar in videor i Sälen. Efter detta följde den ena dansvänliga låten efter den andra; Get On Your Boots, Magnificent, Mysterios Ways, Elevation, Until The End of the World. Under Still Haven’t Found What I’m Looking For vågade Bono låta publiken sjunga de två första verserna själva, och hela stadion fylldes av sång. Nu presenterades en ännu icke utgiven låt, North Star, som härstammar från How To Dismantle an Atomic Bomb-projektet. Den spelades akustiskt och var vacker i sin enkelhet. Av de låtar som sedan följde gjorde In a Little While mig allra gladast, som med sin gospelinspirerade gitarr är väldigt olikt det klassiska U2-soundet. Walk On spelades som en hyllning till Aung San Suu Kyi, och uppmärksammade den Amnestykampanj som U2 stödjer finansiellt som kämpar för att frige henne. 

 

Någonting som måste nämnas i samband med koncerten är deras scenografi, ljusshowen och de ständigt aktiva bildskärmarna. Scenen är rund, och placerad så att publiken kan sitta runt hela arenan, som under en fotbollsmatch. Den jättelika ”klon”, som blivit hela turnéns ikon, skiftar hela tiden i olika färger, strålar ut ljus och sänder skarpa ljuspelare högt upp i luften. Av den anledningen är en sittplats långt ifrån scenen inte alls så dumt som man kan tro! Koncerten består dock av mycket mer än bara musik, även ord, bild och budskap är viktiga. Det är en av de saker som får mig att tycka om U2 så mycket. Introt till Sunday Bloody Sunday, bandets kanske mest hårda och politiska låt, består av bilder och text kring kriget mot terrorismen och dess tragiska följder för världens övriga muslimska befolkning. Att bandet även hann med att spela One, With or Without You och Where the Streets Have No Name gjorde min dag. Till alla dessa musikaliska mästerverk bör även tilläggas en videohälsning från International Space Center, många random videor på bildskärmen bland annat om rymdvarelser, Bonos laserdräkt under Ultraviolet och ett inspelat tal av Desmond Tutu.)

Vilken blandad kväll det var. Det fina sällskapet och all lycklig förväntan till trots kunde jag inte låta bli att vara vemodig och sakna min ena favoritperson på jorden som borde varit där med mig och Emma. Borde hypat med oss, dansat med oss… varit med när de första tonerna från Elevation hördes… Ack ja. Utöver detta, och utöver det faktum att vi hamnade bakom en glasvägg som dämpade ljudet en smula och som tvingade oss att se delar av koncerten genom kladdiga fingeravtryck (suck-.-), var den här koncerten ändå bättre rent stämningsmässigt och låtmässigt än den i Sverige tycker jag. Men sett till alla dessa faktorer blir det nog ganska likvärdigt tror jag. Likvärdigt underbart!


Gratis kepsar ftw...