Kapitel 29
Där det är fiestafiesta!
I torsdags bjöds det till paellafiesta på skolans takterrass, och nästan hela skolan deltog i firandet av Bienal de Flamenco, en av Sevillas viktigaste fester som pågår under flera veckor under vilka mängder av flamencoföreställningar äger rum runt om i staden. Så även på nämnda takterrass, där en grupp spanjorer och japaner spelade, sjöng och dansade sevillana. Flamenco är tydligen operhört populärt i Japan varpå många japaner rester till spanien och framförallt Andalusien. Hur ska jag beskriva spanjorernas förhållande till flamenco? För att inte tala om själva flamencon... Alla dansar det, mer eller mindre, och oavsett om de gör det bra eller eländigt tycker sig alla veta hur riktig flamenco ska låta och se ut... och de kan verkligen konsten att kritisera. Lika mycket som de kan avvisa något kan de dock hylla och älska och upplyfta. Enligt spanjorerna är flamencon höjden av passion, och det viktigaste, det som gör en bra flamencoartist, är hur denne kan gestalta lidande och återhållen passion.
En fullbemannad flamencotrupp inkluderar cantaores/cantaoras (sång), tocaores/tocaoras (gitarrspel, nästan bara män), bailaores/bailaoras (dans) och en eller flera handklappare (och eventuellet trummare). Musikens ursprung är en stor blandning av kulturer som alla möttes i Sevilla med omnejd under spaniens glansdagar på 14/1500-talet. Det var sedan de spanska romerna som utvecklade den speciella stil och komplicerade dans som hör flamencon till. Just i Triana, vår statsdel, levde väldigt många romer och härifrån härrör många kända flamencoartister. Trots att musiken är väldigt komplicerad, och sången mest påminner om överpassionerade böneutrop á la islam var det riktigt roligt att bevittna koncerten. Dansöserna, i sina färgglada volangklänningar, som steppar, kråmar sig och vrider händerna i omöjliga positioner var något alldeles speciellt och det var härligt att lyssna på lite gitarr. Och naturligtvis, under en flamencodansföreställning är det brukligt att skrika och ropa och berömma dansaren. Alla gör det, såväl de i publiken som på scen. Det hela påminner på ett märkligt sätt om en street dance battle eller ngt, när alla står och klappar runt den dansande. !Óle! !Que guapa!
Jag måste bara påpeka något om de spanska festerna, nämligen att de är sena, sena, sena. Nåväl, det började 20:30. Folk anlände, minglade och tittade längtansfullt på den gigantiska paellan som stod och stekte i ett hörn. Sedan började föreställningen, som pågick länge och hade en hel del pauser. Folk blev hungrigare och hungrigare. Paellan puttrade på. Inte för än 23:30 serverades maten, och då hade många lämnat för länge sedan. Då var det väldigt mörkt på terrassen, men det var nog tur för ingen med självbevarelsedrift vill äta en spansk paella med synen i behåll! (Saker man kan hitta i en paella: snäckor, djur med ögon och ben, saker med sugproppar, saker som bara är allmänt slemmiga och om man har tur även lagom mängd ris).
Efter detta följde Emma och jag med några klasskamrater till en sk. botellon, dvs en utomhusfest dit massvis av spanjorer går för att förfesta oavsett vilken veckodag det är. Något liknande skulle inte direkt kunna förekomma i Sverige; hundratals supande ungdommar som spelar hög musik, men tro det eller ej så var det väldigt lugn och trevlig stämning och vi presenterades för några spanska ungdommar, vilket vi inte träffat många av. En sen kväll med andra ord, för att vara en torsdag, men riktigt intressant och trevlig.
I torsdags bjöds det till paellafiesta på skolans takterrass, och nästan hela skolan deltog i firandet av Bienal de Flamenco, en av Sevillas viktigaste fester som pågår under flera veckor under vilka mängder av flamencoföreställningar äger rum runt om i staden. Så även på nämnda takterrass, där en grupp spanjorer och japaner spelade, sjöng och dansade sevillana. Flamenco är tydligen operhört populärt i Japan varpå många japaner rester till spanien och framförallt Andalusien. Hur ska jag beskriva spanjorernas förhållande till flamenco? För att inte tala om själva flamencon... Alla dansar det, mer eller mindre, och oavsett om de gör det bra eller eländigt tycker sig alla veta hur riktig flamenco ska låta och se ut... och de kan verkligen konsten att kritisera. Lika mycket som de kan avvisa något kan de dock hylla och älska och upplyfta. Enligt spanjorerna är flamencon höjden av passion, och det viktigaste, det som gör en bra flamencoartist, är hur denne kan gestalta lidande och återhållen passion.
En fullbemannad flamencotrupp inkluderar cantaores/cantaoras (sång), tocaores/tocaoras (gitarrspel, nästan bara män), bailaores/bailaoras (dans) och en eller flera handklappare (och eventuellet trummare). Musikens ursprung är en stor blandning av kulturer som alla möttes i Sevilla med omnejd under spaniens glansdagar på 14/1500-talet. Det var sedan de spanska romerna som utvecklade den speciella stil och komplicerade dans som hör flamencon till. Just i Triana, vår statsdel, levde väldigt många romer och härifrån härrör många kända flamencoartister. Trots att musiken är väldigt komplicerad, och sången mest påminner om överpassionerade böneutrop á la islam var det riktigt roligt att bevittna koncerten. Dansöserna, i sina färgglada volangklänningar, som steppar, kråmar sig och vrider händerna i omöjliga positioner var något alldeles speciellt och det var härligt att lyssna på lite gitarr. Och naturligtvis, under en flamencodansföreställning är det brukligt att skrika och ropa och berömma dansaren. Alla gör det, såväl de i publiken som på scen. Det hela påminner på ett märkligt sätt om en street dance battle eller ngt, när alla står och klappar runt den dansande. !Óle! !Que guapa!
Jag måste bara påpeka något om de spanska festerna, nämligen att de är sena, sena, sena. Nåväl, det började 20:30. Folk anlände, minglade och tittade längtansfullt på den gigantiska paellan som stod och stekte i ett hörn. Sedan började föreställningen, som pågick länge och hade en hel del pauser. Folk blev hungrigare och hungrigare. Paellan puttrade på. Inte för än 23:30 serverades maten, och då hade många lämnat för länge sedan. Då var det väldigt mörkt på terrassen, men det var nog tur för ingen med självbevarelsedrift vill äta en spansk paella med synen i behåll! (Saker man kan hitta i en paella: snäckor, djur med ögon och ben, saker med sugproppar, saker som bara är allmänt slemmiga och om man har tur även lagom mängd ris).
Efter detta följde Emma och jag med några klasskamrater till en sk. botellon, dvs en utomhusfest dit massvis av spanjorer går för att förfesta oavsett vilken veckodag det är. Något liknande skulle inte direkt kunna förekomma i Sverige; hundratals supande ungdommar som spelar hög musik, men tro det eller ej så var det väldigt lugn och trevlig stämning och vi presenterades för några spanska ungdommar, vilket vi inte träffat många av. En sen kväll med andra ord, för att vara en torsdag, men riktigt intressant och trevlig.
Kommentarer
Trackback
