Kapitel 11
Vari Malin långrandiga funderingar över varför tiden känns så annorlunda mot vad den gör hemma.
Jag har knappast varit på ett ställe som är mindre likt mitt hemland än detta varma distrikt i Europas utkant. Värmen! Den tränger sig in i alla rum, får luften att stå stilla och livnär sig på min energi. Alla eftermiddagar tillbringas med att, i ett otroligt matt tillstånd, göra så lite som det bara är möjligt. Vetskapen om att hösten kommer att påminna starkt om en vanlig, svensk högsommar är inte så uppmuntrande som det kan tyckas för frysande nordbor. Inte alls. Om jag fick chansen att just i detta nu förflytta mig var som helst på hela jorden, oberoende tidpunkt, skulle jag genast susa genom luften hemåt för att ett ögonblick senare stå med fötterna djupt nedsjunkna i mossa i en stor skog. Det ska vara precis en sådan där skog som får min pappa att längta efter orientering, med mossa, blåbärsris och glesa tallar. Och det skulle vara höst och duggregna lite lätt. Är det någonting jag kommer att sakna här så är det hösten och allt vad den innebär, det vet jag redan nu!
Någonting som är otroligt starkt sammanlänkat med klimatet är tiden. Tiden, det mest relativa jag vet, som går snabbt eller långsamt beroende på hur man ser på saken men som aldrig är tillfredställande i sin hastighet. Främst är det kanske värderingen och innebörden av tiden som förändras med en plats klimat. I Sverige är punktlighet dygd. Börjar någonting klockan fyra så är det 16:00 som gäller, 16:10 börjar folk muttra och 16:20 ger de oftast upp sin väntan. Där finns det klockor på alla offentliga platser och där avgår bussar klockan 09:03 bara för att klockslaget existerar. Här är det annorlunda, ju längre söderut man kommer desto mindre noga verkar man vara. Nära ekvatorn är ”klockan åtta” hela varvet, mellan 08:00 och 08.59 hävdar min lärarinna. Jag märker själv hur mitt förhållande till tiden ändras.
Vi stiger upp klockan 07:30. Eller det är i varje fall då väckarklockorna ringer. 08:40 borde vi börja gå till skolan för att vara där till klockan nio, eftersom vi börjar kvart över. Jag har aldrig någonsin haft så gott om tid på mig på morgnarna och aldrig någonsin anlänt i sådan god marginal förut. Som den inbitna tidsoptimist jag är borde jag ha min väckarklocka på 08:15, men icke. Morgonen ska nämligen ägnas till att såsa omkring, äta lång frukost och packa i ordning alla dagens prylar. Inte en enda gång kommer jag mig för att kika på klockan, och tiden är alltid på min sida. När morgonens bestyr är klara går vi bara iväg, och det är alltid i rätt tid. I skolan finns det ingen klocka som fungerar. Vi sitter på lektionen tills Reyes säger att det är rast, och när rasten är slut ringer det en klocka som talar om att det är god tid att återvända till sin lektion. Ingen mening med att hålla koll på vad klockan är alltså! Resten av dagen förflyter utan tidsuppfattning. Vi lagar mat när vi är hungriga, vilar när det är varmt och hittar på aktiviteter när dagen svalnat. När vi är trötta går vi och lägger oss. Emma säger att ett sådant liv är surrealistiskt, men jag börjar tycka om det.
Att skillnaderna är så stora känns ganska självklart. I Sverige behöver man nämligen ingen klocka för att se och känna tidens gång. Den finns ständigt närvarande i naturens växlingar, själva klimatet präglas av tid på ett helt annat sätt än här. Vinter och sommar är två skilda världar, men vad som skiljer dem åt är enkom tid. Dessa växlingar, och förmågan att hålla koll på dem, måste en gång varit ovärderligt viktigt. Att ständigt vara uppmärksam på tidens gång, och ständigt bevittna den, har säkert bidragit till en allmän uppfattning om tiden som viktig. Säkert har det även gjort oss stressade. Här är det annorlunda. I ett klimat där temperaturen under vintern sällan når under 12 grader och allt som oftast är det dubbla tror jag att tiden inte alls är lika märkbar. Naturligtvis gör den skillnad, visa mig en plats där den inte gör det, men dess förändringar är inte på långa vägar så påfallande. Man tar det istället lugnt och låter tiden gå som den vill
Att värmen är det som styr här är det heller ingen tvekan om. Den formar människors livsmönster, den påverkar deras vanor… och den avgör helt och håller öppettiderna i affärerna. Jepp. När en vanlig affär i Sverige har öppet är det tomt, stängt och öde på gatorna i Sevilla. Alla är hemma och tar siesta! På morgonen fram till mitt på dagen håller affärer öppet, för att sedan stänga och inte öppna igen för än klockan sex på kvällen. Det är då de får de flesta av sina kunder. Många affärer har öppet till klockan nio eller tio på kvällen. Sedan börjar utelivet, som för barn pågår till midnatt och för de vuxna något längre. Den vakentid man förlorat under siestan ska nämligen tas igen då! Synd för mig att jag inte sover under siestan och att det ligger en bar några hus ifrån vårt…
Nåväl, nåväl. Kanske anpassar vi oss snart till den Andalusiska tiden. 
