Kapitel 15
Marocko dag 3
Six o’clock
On the autoroute
Burning rubber, burning chrome
Bay of Cadiz and ferry home
Atlantic sea, cut glass
African sun at last
Lights flash past
Like memories
A speeding head, a speeding heart
I’m being born, a bleeding start
The engines roar, blood-curdling wail
Head first, then foot
Then heart sets sail
-FEZ:Beeing born, U2
Den här morgonen begav vi oss upp i bergen mot den lilla byn Chefchaouen. Jag hade inte förväntat mig att Marocko skulle vara så kuperat, men allt jag såg var berg, berg, berg. Kring alla städer och under hela resan till byn, som även den låg bland bergen, ganska högt upp.
Det mest karaktäristiska med denna by är dess många blåmålade hus. Vi fick höra många förklaringar till den blå färgen, alltifrån till att den, enligt den muslimska traditionen, är kärlekens färg till att det svalkar och håller flugorna borta. Vackert var det i alla fall!
Emmas och min största förtjusning var nog de mängder av katter som låg och solade sig överallt!
För att husen ska behålla sin klara färg målas de om många gånger varje år. En typisk gränd i byn, med bergen i bakgrunden:
De flesta husen har ingen eldstad, då det värmer upp aldeles för mycket under den varma tiden på året. Därför finns det i varje kvarter en allmän bagarstuga, dit man kan gå för att få sitt bröd gräddat. Det finns även mängder av allmänna "badhus" eller duschar, då många av husen även saknar sådana saker. Här nedan syns en (något mörk) bagarstuga och massa ved. Vad säger du om den staplingen, morfar?^^
Vi träffade som sagt två söta japanskor, och sedan även några trevliga tyskor. Synd att alla våra bekantskaper bor i Málaga...
Så här såg det Marockanska landskapet ut på landsbyggden. Otroligt tort nu på hösten, små förfallna gårdar här och var, mängder av åsnor som stod och betade kängs vägkanterna...
Marocko, vilket land... Så otroligt annorlunda Sverige, i klimat, kultur och samhälle. Det jag tänkte mest på under resan var nog hur otroligt bortkommen jag kände mig hela tiden, och att det måste vara samma vice versa. Alltså; Jag, som svensk i Marocko, har inte någon aning om hur jag ska bete mig, hur saker och ting fungerar, vad folk säger eller hur jag ska komunicera med andra. Människor från arabvärlden borde med andra ord känna sig minst lika bortkommna och förvirrade i det anonyma, organiserade Sverige. Skillnaden är väl bara att i Marocko välkomnas jag, eftersom jag är turist och innebär pengar, medan araber/muslimer i Sverige ofta känner sig mycket oönskade. Så märkligt nog kändes det som att jag efter resan fått flest insikter i hur det måste vara att komma till Sverige från kulturer som denna, snarare än hur det är att vara muslim i ett muslimskat land etc. Inte helt oviktigt dock!
Och! Nu har jag även sett Barbie i slöja!
Six o’clock
On the autoroute
Burning rubber, burning chrome
Bay of Cadiz and ferry home
Atlantic sea, cut glass
African sun at last
Lights flash past
Like memories
A speeding head, a speeding heart
I’m being born, a bleeding start
The engines roar, blood-curdling wail
Head first, then foot
Then heart sets sail
-FEZ:Beeing born, U2
Den här morgonen begav vi oss upp i bergen mot den lilla byn Chefchaouen. Jag hade inte förväntat mig att Marocko skulle vara så kuperat, men allt jag såg var berg, berg, berg. Kring alla städer och under hela resan till byn, som även den låg bland bergen, ganska högt upp.
Det mest karaktäristiska med denna by är dess många blåmålade hus. Vi fick höra många förklaringar till den blå färgen, alltifrån till att den, enligt den muslimska traditionen, är kärlekens färg till att det svalkar och håller flugorna borta. Vackert var det i alla fall!
Emmas och min största förtjusning var nog de mängder av katter som låg och solade sig överallt!
För att husen ska behålla sin klara färg målas de om många gånger varje år. En typisk gränd i byn, med bergen i bakgrunden:
De flesta husen har ingen eldstad, då det värmer upp aldeles för mycket under den varma tiden på året. Därför finns det i varje kvarter en allmän bagarstuga, dit man kan gå för att få sitt bröd gräddat. Det finns även mängder av allmänna "badhus" eller duschar, då många av husen även saknar sådana saker. Här nedan syns en (något mörk) bagarstuga och massa ved. Vad säger du om den staplingen, morfar?^^
Vi träffade som sagt två söta japanskor, och sedan även några trevliga tyskor. Synd att alla våra bekantskaper bor i Málaga...
Så här såg det Marockanska landskapet ut på landsbyggden. Otroligt tort nu på hösten, små förfallna gårdar här och var, mängder av åsnor som stod och betade kängs vägkanterna...
Marocko, vilket land... Så otroligt annorlunda Sverige, i klimat, kultur och samhälle. Det jag tänkte mest på under resan var nog hur otroligt bortkommen jag kände mig hela tiden, och att det måste vara samma vice versa. Alltså; Jag, som svensk i Marocko, har inte någon aning om hur jag ska bete mig, hur saker och ting fungerar, vad folk säger eller hur jag ska komunicera med andra. Människor från arabvärlden borde med andra ord känna sig minst lika bortkommna och förvirrade i det anonyma, organiserade Sverige. Skillnaden är väl bara att i Marocko välkomnas jag, eftersom jag är turist och innebär pengar, medan araber/muslimer i Sverige ofta känner sig mycket oönskade. Så märkligt nog kändes det som att jag efter resan fått flest insikter i hur det måste vara att komma till Sverige från kulturer som denna, snarare än hur det är att vara muslim i ett muslimskat land etc. Inte helt oviktigt dock!
Och! Nu har jag även sett Barbie i slöja!
Kommentarer
Postat av: Olivia
Barbie i slöja - RESPEKT! Varför köpte du inte hem en till mig? Eller gjorde du det kanske? :D
Postat av: Kent
Jag förstår att Marocko blir en frontalkrockollision
Jag har varit där och hamnat i samma medinadilemma som ni. Tämligen matta var vi efteråt.(Men å andra sidan kan det vara lika omtumlande att hamna bland bitchiga damer i öststater som öppet kräver en på mutor för att sälja en vara).Hursomhaver är det väldans kul att följa era äventyr i södern. Du / ni skriver roligt och (i synnerhet senaste kap.)har fina fotografier i bloggen.Med spänd förväntan på nästa kapitel skickar jag
hälsn Kent P
Trackback
