prosperidad

Vari ett försök görs att lätta upp stämningen, och varva seriöst bloggande, med lite bilder från Emmas och min helg. (Javisst, tack också för uppmuntrande ord angående kapitel 18:s innehåll. Hoppgivande!)

Den här helgen hände det alltså en hel del, och spenderades det alltför mycket pengar (som det så ofta gör). På lördagen tillbringade Emma och jag stora delar av dagen i Real Alcázar, ett stort  1300-talspalats i Sevillas stadskärna. Ursprungligen var byggnaden en borg uppförd av stadens almohadhärskare i början av milleniet, vilket de höga stenmurarna tydligt vittnar om. 


Under sex år arbetade sedan hantverkare under 1300-talet på detta kungliga residens, som inrymmer mängder av salar, korridorer, patior och trädgårdar. Allting är, enligt Andalusisk tradition, rikligt utsmyckat med kakel.        


Sådana här patior, gårdar under öppen himmel inne i byggnader, har moriskt ursprung och är vanliga såväl i palats som i vanliga hem. Dock är det nog få byggnader vars patior är såhär pampiga och utsmyckade. Jag är särskilt förtjust i alla valvbågar i klassisk arabisk stil. 





Sedan det byggdes har mängder av spanska kungligheter haft sina residens här, bland annat Isabela I som skickade ut upptäcktsresare till Amerika.  

    
Innanför palatsets murar rymms även flera olika trädgårdar; små apelsingårdar, rosenträdgårdar, enkla fontäner omringade av små rabatter. Störst är Jardines de Real Alcázar, där vi var på koncert för några veckor sedan. Under vår vandring genom parkerna kan jag inte påstå att vi kände igen mer än... kanske fyra växter, varav apelsin och rosor är två av dem. Intressant.  



Jag kan inte påstå att jag besökt särskilt många nordeuropeiska palats men jag kan ändå peka på några påtagliga skillnader mellan dem och detta. Främst, och det är någonting jag tycker om, är att skillnaden mellan innomhus och utomhus suddas ut med hjälp av alla öppnna patior, terasser och trädgårdar. Klimatet tillåter en annan arkitektur än i norden. Dessutom brukar nordliga palats vara ganska överdådiga och mörka, medan jag fick intrycket av att detta moriska slott även på sin tid varit ganska enkelt, med enkla färger och lugna trädgårdar med små fontäner. Positiva saker alltså. 

Synd bara att det enda man fick se var paradvåningarna och mottagningssalarna och inte ställena där folk verkligen levat en gång i tiden. Det brukar alltid vara det intressantaste. 


                                                                         ***  

På söndagen tog vi en buss från stan till Matalascañas, en badort väster om Sevilla, i närheten av Huelva. Där tillbringade vi en hel dag på en handduk, under ett solskydd. Så härligt att äntligen få bada! Men jag är inte van vid vare sig sandstränder, saltvatten eller höga vågor. Badet blev med andra ord en intressant upplevelse, och Emma var handduksfascist och freakade varje gång jag sandade ner handduken. Vilket jag gjorde ett antal gånger. Ouch. 



Det bästa förutom badet var att det fanns mängder av snäckor längs hela stranden, stora och fina. Och att det fanns solskydd man kunde bosätta sig under. Det värsta var att vi, trots att vi var i skuggan hela tiden eller skylde oss, brände oss regält. I alla fall Emma. Stackars.    

Vi kan i alla fall konstatera att sand borde banlysas. Hu!

Vi käkade lite lätt mat här, och satte i oss något så fascinerande som omelett med räkor. Friterad såklart. Men varför kasta i räkorna hela, med ögon och ben kvar? Varför, Spanien, varför?