Kapitel 53
Cádiz ligger på en udde och det finns en promenad som man kan följa bredvid havet hela udden/staden runt. Det gjorde vi, och det var friskt och soligt. Som ni kan se var det lågvatten och bland de torrlagda båtarna gick folk omkring och plockade krabbor och andra sjöodjur. Vi höll oss på stranden och och plockade fina snäckor. Vattnet var dock badvarmt (om man är svenne...).
Lunchmackorna åts utanför stadsmuséet, där vi varit och tittat på arkeologiska fynd, gammal och ny konst samt en samling marionettdockor med tillhörande kulisser.
En botanisk trädgård vi besökte, som var full av färgglada fåglar och skumma växter.
Weird taggigt träd...
Jag skrattar faran rakt i ansiktet, ha-ha-ha.
Stadens kvarter, de som vi såg, påminde ganska mycket om Gamla Stan i Stockholm. I Sevilla är husen oftast vita, men i Cádiz var majoriteten gula. Jag har inte så många bilder från själva staden egentligen, men det var mysiga kvarter, med mycket julprydnader över gatorna...
Inte en särskilt bra beskrivande bild, men men....
Katedralen. Jag tycker att den påminner om en moské, med sin guldiga kupol. Riktigt stor är den i vilket fall, men vi kikade bara in i dörröppningen.
Kapitel 52
Trots att vi steg upp samma tid som vi alltid för var vi otroligt trötta, frusna och sega på morgonen. Det är något psykologiskt med helger, man ska ha sovmorgon, man har inte bråttom...
... men bråttom fick vi minsan, efter att vi brett klart alla våra mumsiga lunchmackor, och det blev språngmarsch både till buss och sedan tåg. Bättre blev det ju inte av att vi på bussen insåg att vårt tåg gick enhalvtimme tisdigare än vi räknat med... Tur att vi lyckades övertala en man att vi skulle få köpa biljetter i fel biljettlucka, rápido, rápido!
Tågresan, för visst kom vi med, tog 1h och 45 minuter genom brunbrända åkrar och bomullsfällt. Cádiz ligger på en halvö i Atlanten, sydväst om Sevilla.
Ja.. vad kan jag säga. Cádiz är motsägelsernas stad. Här varvas sjaskiga förorter med en idyllisk gammal stadskärna, brända landskap med öppet hav. Det som gör Cádiz så speciellt är dess ålder. Mycket talar nämligen för att det ä'r Europas äldsta stad, grundad av Fenicierna under 1100-talet före kristus. Under en vandring i staden gör man alltså en resa genom 3 årtusenden! Staden, som sägs ha grundats av Herkules själv, har varit i kartagiska, rommerska och moriska händer, bortsätt från de spanska innehavarna och alla har de lämnat spår efter sig i stadens utformning och själ.
Det mesta som finns att se idag kommer dock från 1500-talet och frammåt, vilket är lite synd. Jag hade väntat mig lite mer Rom-känsla, där man kan vandra omkring i tusenårig historia. Men jag antar att man inte ska jämföra saker med Rom... Det enda som egentligen blivit oförändrat här är det strategiska läöget vid havet, vilket gjort staden till en mycket erfaren hamnstad. Hit anlände de feniciska sjöfararna (med köl!... det är ungefär så mycket jag mins om fenicierna sedan skolan..hm.), här ankrade moriska farkoster, här ankom varor från Nya Världen. Även idag är Cádiz hamn livlig och viktig.
"Staden som sprakar av afrikanskt ljus" enligt Laurie Lee, "Den vackraste stad jag skådat" enligt Lord Byron. Här är Cádiz:
Havspromenaden på ena sidan, vy över Cádizbukten.
Havspromenaden på andra sidan udden, med katedralen i bakgrunden.
Julpalmer!
Mer bilder sen, tror jag minsan... Fortsättning följer.
Kapitel 51
Det regnar idag. Det är söndag och vår 12:e vecka här i Sevilla går mot sitt slut. Nu bär apelsinträden frukt, vädret skiftar mot höst och vi ska snart packa ihop våra saker för att resa hemmåt igen. Längtan efter hemma, familj, vänner och jul är starkare än känslan av att vilja stanna längre, trots att jag tycker om mitt liv här, tycker om Sevilla. Hm. Bara fyra veckor kvar...
Den här veckan har det varit filmfestival, Festival de Cine, här i Sevilla och Emma och jag har varit och sett en tysk, en fransk och en isländsk film. Kanske blir det Harry Potter här också, om den visas odubbad någon stans...
Ny lärare har vi, i grammatik, som heter José och är väldigt jobbig. Hans undervisningssätt går ut på att låta oss göra en kort uppgift, i stil med fylla i verb i luckor etc, och sen spendera resten av lektionen med att ställa frågor angående vartenda himla ord på pappret (vad är synonymt?, vilken verbform ska vara här?, motsatsen till detta? etc). Långsamt, långtråkigt och totalt värdelöst-.- Det jobbigaste är att lektionerna verkligen blir som förhör, snarare än undervisning. Helspänn hela tiden! Suck.
Kapitel 50
Var det snöstorm ni hade där hemma? ;)
(Moahahaha.... Men för att trösta er och göra bot för min dryghet kan jag meddela att jag sitter och småfryser just nu i mitt oisolerade hem.)
Kapitel 49
I vilket Malins dröm går i uppfyllelse.
Den här kvällen var Emma och jag ute och "julhandlade". Här julskyltas redan för fullt och över alla gator hänger ljusgirlanger som väntar på att tändas i advent. Vi hittade några fina saker, som naturligtvis är hemliga moaha, och det är så trevligt att promenera på kvällar. Den är den enda tidpunkten på dygnet jag klarar av att strosa.
På hemvägen strosade vi förbi ett konditori som vi alltid passerar på vägen hem från skolan, och som jag varje dag i tre månaders tid kastat suktande blickar efter. De har alltid hela skyltfönstret fullt av praliner, småkakor och bakelser som jag aldrig sett minsta motsvarighet till i Sverige. Dagen till ära, det är ju ändå fredag, köpte jag oss varsin liten pinjenötskaka som vi mumsade på medan vi vandrade hemåt genom novemberkvällen.
Kapitel 48
Där Malin påbörjar ett litet projekt med att introducera Sevillas olika stadsdelar för er. Först ut är Santa Cruz!
Santa Cruz, stadens gamla judiska kvarter är sedan länge ansett vara det mest pittoreska, med sina labyrintartade gränder och traditionella hus. Det ett av mina favoritkvarter, och därtill det mest frekventerade då många av Sevillas kända monument återfinns här. 
Det första man bör nämna när man talar om Santa Cruz är Sevillas gamla gotiska katedral, vars höga torn la Giralda är ens enda räddning när man förvirrat sig i stadsdelens gränder. Kyrkan är en av världens största, och därför stadens naturliga landmärke. I la Giraldas förgrund syns muren till Real Alcázar. I den tredje änden av Plaza Triunfo, ett stort öppet torg fyllt av turister och hästdroskor, ligger Archivo de Indias, där alla dokument från upptäckten och erövringen av Amerika finns bevarade.
Beger man sig norrut tar smala gränder vid och stadens många ljud tystnar för att ersättas av ekot efter ens egna fotsteg på kullerstenen. Närmast katedralen möter man ofta turister, här finns många resturangtorg fyllda av apelsinträd, hotel, vandrarhem och tusristaffärer men ju längre bort man tar sig desto tommare blir gatorna, desto slitnare blir husen och desto smalare blir gränderna. Längst bort kan man fortfarande ana kvarterets forna getto-status. 
Ett helt tyst litet Plaza, sånär som på lite fågelkvitter. 
I utkanten av stadsdelen ligger Calle Sierpes vilket är en av stadens mest populära affärsgator/gågator som påminner en hel del om Västerlånggatan i Stockholm. Går man en promenad här tidigt på kvällen får man sällskap av massvis av spanjorer. Legenden säger att här fanns en stor orm under marken som åt barn. Därav namnet "Ormgatan". Hehe. Andra platser där det samlas mycket folk är det stora Plaza San Salvador (där det hålls botellones på torsdag och fredagkvällar) och på andra sidan Santa Cruz, Jardines de Murillo.
Min favoritdel av stadsdelen är gatorna närmast los Jardines de Real Alcázar, Calle Agua med parallellgator. Där kan man vandra bredvid den gamla stenmuren, kika in i underbara patior och se hur växtlighet från parken och från innergårdarna klättrar ut över hustaken och fasaderna. 
Några personer som bott i området är Washington Irving, konstnären Murillo och Cervantes... som satt i fängelse här. Jag kan utan att överdriva påstå att Sevilla, och i hög grad Santa Cruz, varit Inkvisitions stora centrum. Här satt många människor fängslade, här hölls offentliga rättegånger (på Plaza San Francisco) och här brändes de skyldiga sedan på bål. 
Hur som helst, trots en något blodig historia, tycker jag mycket om kvarteret och att promenera här. Det bästa är att man aldrig känner sig otrygg någonstans.
Kapitel 47
En av en mängd obegripliga saker med Spanien och spanska är alla de ologiska smeknamn som hör till särskilda namn. Vad sägs om dessa exempel:
Christina=Cinta
Ricardo=Quique
Manuel=Manolo
José=Pepe
José María=Pepa (uh..)
María Jesús=Chus
Francisco=Paco
Att dessa smaknamn inte har en fonetisk förklaring, som de flesta svenska smeknamn, är uppenbart. Istället måste man försöka tänka som en spanjor för att förså det hela... en väldigt religiös spanjor. José till exempel, alltså Josef på svenska, är ett väldigt vanligt och väldigt katolskt namn. Logiken i dess smeknamn ser ut ungefär såhär:
José=El padre putativo de Jesús (Jesus plastfarsa)=Padre Putativo=PP=Pepe. Logiskt? Javisst!
Namn är faktiskt ganksa märkligt här. Det är inte allt på modet att hitta på gulliga eller orginella namn till sina barn (som de kommer att bli retade för på mellanstadiet), utan här är det som alltid brukligt att ge samma namn till barnen som mormodern, farbrorn eller ibland till och med föräldrarnas egna namn. Och det är regäla namn vi talar om, regäla (och gärna katolska) som Francisco, Mercedes, Lucia, Alejandro, Marta och... totalt sjuka, gamla katolska namn Encarnación, Immaculada (den obefläckade) och det som tar priset: Dolores Fuertes (starka smärtor). Jag undrar om man överlever mellanstadiet ens här i spanien med ett sådant namn... jag antar att de får smeknamn.
I vilket fall som helst. María och José är namn för sig. För att inte tala om Jesús. Vem som helst kan heta det, och alla gör det också! José María kan med andra ord både ha en manlig och en kvinlig bärare. Jag vågar påstå att nästan alla spanjorer heter något utav de tre namnen, även om de inte kallas för båda.
Efternamnen har också sina regler. Som jag begripit det har de flesta spanjorerna två efternamn, ett från modern och ett från fadern. Faderns är det som står först. När en kvinna gifter sig behåller hon sin faders namn och byter moderns namn mot sin partners fadersnamn. Med andra ord går fädranamnet i arv i alla generationer både hos söner och döttrar. Att ha två efternamn efter fader och moder var ytterst praktiskt på den tiden då ens ursprung var av högsta vikt, och två kristna föräldrar räddade ens liv medan judiskt eller muslimskt påbrå ledde till problemas grandes(1500-tal, inkvisition).
Det allra vanligaste spanska efternamnet är García. Motsvarigheten till svenska -son namn är namn som slutar på -ez som till exempel Rodriguez, Martínez etc. Det är med andra ord en kortform för Rodrigos eller Martíns son. Jag läste någonstans att vuxna spanjorer sällan uppmärksammar sina födelsedagar utan istället firar sina namnsdagar (eftersom nästan alla har namn från den katolska kalendern, fram till 1978 var det obligatoriskt). Så när man firar ett helgon med samma namn som du ska du också fira.
Detta var lite kort vad jag hört, läst och lärt mig om spanska namn. Plötsligt är jag ganska glad över att heta Malin trots att det är ett väldigt vanligt namn... det kunde varit Immaculada...
Kapitel 46
Det finns vissa männsikor man bara inte klarar av. Många av de personer man träffar är svåra att finna gemensammare nämnare med, men de allra flesta går att acceptera och uppskatta ändå. I varje fall komma överens med och stå ut med. Med Kasper är det omöjligt.
Kasper, Kasper, denne torre och egocentrerade person som genom sitt uppförande är en skam för sina danska landsmän/kvinnor och mot min vilja fått en smärre avsky mot Köpenhamn att gro i mitt annars så danmarkspositiva sinne. Det finns besserwissrar och det finns de som faktiskt har intressanta saker att säga och inskjuter intelligenta komentarer på ett smidigt och nästan omärkligt sätt i konversationer. Och så finns det Kasper. Kasper som tar varje tillfälle och icke-tillfälle till att berätta någonting som han kan, oavsett samtalsämne. Han är en fena på "på-tal-om-kommentarer". Värst blir det när han måste avbryta klasskamrater föra att tala om att de har gjort fel på någonting, till exempel talat om vad skalbagge heter på spanska fast det lilla djuret på bilden inte alls har rätt antal små håriga ben för att vara en skalbagge. Och så kan vi ju bara inte ha det!
När han inte berättar allt han vet eller berättar för femte gången om att han har tillräkligt bra betyg för att komma in på läkarlinjen är hans favoritsysselsättning att hylla Danmark och framförallt Köpenhamn. När någon annan klasskamrat talat för länge om sitt eget land känner han sig helt enkelt tvungen att uppväga det tillfälliga fokuset på någon ovesäntlig del av galaxen genom att snabbt berätta någonting, vad som helst, om Köpenhamn, eller i nödfall om inget annat finns till handa tala om att danskar är världens lyckligaste folk (tionde gången kanske det fastnar?). Och det mina vänner, är inte något man ska ta lätt på. Det ska sägas med en närmast religiös seriositet och för att inte tala om religiös övertygelse.
Att Kasper är en mycket seriös bibehållare av detta, ett statistikens faktum, är mer än uppenbart. För att åskådliggöra ett exempel på den unge mannes något underutvecklade sociala förmåga:
Vi studerar Condicional, alltså formen Skulle...
Övningar går oftast ut på frågor i stil med "om du var en färg, vilken skulle du vara?" och "Om du fick ändra något med dig själv, vad skulle det vara?"
Klassens andra flitiga barn knåpar ihop komplicerade meningar om hur de skulle vara grön eller skulle vilja vara musikalsik medan Kasper, med en smått föraktfull blick, varje gång svarar "Jag vill inte vara en färg." "Jag vill inte ändra på någonting. Danskar är världens lyckligaste folk."
För att vara aldeles seriös ett tag måste jag uttrycka mitt stora ogillande mot ett särskilt personlighetsdrag nämligen det att aldrig ta och ge i lika mått. Om man har otroligt mycket att berätta och visa är det på något sätt ens skyldighet att ge sina medmänniskor lika mycket uppmärksamhet som de kräver i gengäld. Så länge man gör det är det helt lugnt med mig. Men att stå och tala i 30 minuter om Köpenhamn på vår 1h och 30 min långa lektion i konversation medan resten av klassen desperat försöker få en syl i vädret (fråga inte hur läraren kan tillåta att någon tar så pass mycket av allas lektionstid... i Nh07 hade han varit körd) och när någon annan väl talar frånvarande sitta och leka med sina pennor och sudd... det är inte rätt sätt för att få mitt eller någon annans gillande.
Gah. Så. Nu har jag avreagerat mig lite, eftersom Emma och jag är alldeles för.. någonting, för att aktivt irritera oss på honom i skolan utan istället blivit några av de få som pratar med honom "frivilligt". Suck. Han behöver hjälp med att begripa hur man beter sig i sociala sammanhang.
Kapitel 45
Hallen nerifrån och uppifrån. Inte så fint och traditionellt utsmyckad av kakel som många andra hallar, men ändock..en hall. Här syns också den ofantligt klumpiga men ömtåliga dörren av glas som man inte får smälla i...
Köket under trappan och badrummet. Vi har närapå vant oss. Badrummet är dock bra, det går att ända temperatur på duschvattnet i varje fall. Och jag låter det vara osagt att det bara finns varmvatten när det redan är varmt ute och svalt vaten när man som bäst behöver en varm dusch (yey solpaneler. Men ändå..solpaneler=Malin approves).
Emmas rum:
+
Lagom tempererat.
Tyst
Internetuppkoppling
-
Röklukt när de röker på terassen
Mörkt
Litet
Malins rum:
+
Stort
Ljust
Minibalkong
-
Oftast inget internet
Alltid för kallt eller för varmt
Oljud från gatan dygnet runt
Jag trivs numera fint i detta rum, sedan jag improviserat ihop bilder, duk etc (och stökat ner det á la Malin. Detta är dock den städade varianten.)
Min spanska-vägg med all gramatik vi lär oss. Börjar få ont om plats...
Utsikt från fönstret i mitt rum över Calle Prosperidad.
Kapitel 44
Idag är jag en lycklig Malin för jag har fått låna en gitarr över helgen! En kompis från skolan, Chanho, reser bort och jag tjänstgör som gitarrvakt under tiden. Trots att jag är totalovan efter tre månaders speluppehåll och att den är stålsträngad (jag spelar på nylon) kändes det helt underbart att få hålla i en gitarr igen. Nu ska jag bara öva upp fingararna lite hehe. Wei!^^
Kapitel 43
Nu börjar vi ångra att vi inte köpte någon marockansk matta trots allt, då stengolven i vår lägenhet rent ut sagt strålar ut kyla. Dagtid är det kallare inne än vad det är ute och vi klär oss i raggsockar och stickade tröjor trots sommarvärmen utomhus. På natten är det värst. Lånade en termometer igår för att ta reda på hur kallt det egentligen blir innomhus, och ifall vi bara är mesiga och skadade av fyrtiogradersperioden, varmed jag fått reda på att när det är 13 grader ute uppgår inomhustemperaturen till 17 grader. Det är väl inte så farligt? Eller? Hm... Himla kallt känns det ju ivarje fall, och när det är 10 grader ute är det inte så härligt kan jag garantera. Hösten i spanien, alltså.
Kapitel 42
Trick or carrots? Orange-lantern. This is how we do it in Sevilla...
Nu Nightmare before Christmas!!
Kapitel 41
I vilket Emma och Malin upptäcker Amerika... vilket faktiskt är ganska utmattande. Där fanns vampyrer. Redan då menar jag.
Stora delar av dagen tillbringades alltså på Sevillas temapark "Isla Mágica". Egentligen är det en nöjespark under temat upptäcksresor, eftersom Sevilla en gång var centrum för europas upptäckare (bland annat utgick Cristoffer Columbus härifrån!), men just idag var det Halloween-special. Mängder av barn och en hel del äldre spanjorer i diverse maskeradkostymer gjorde oss sällskap.
Tråkigt nog regnade det, men Emma och jag köpte oss varsina mycket attraktiva regnponchos och hade det mycket bra. Roligast var enligt mig flumridesaken (som alltid) och den stora bion á la cosmonova med rörliga stolar. Hemskast var när Emma tvingade mig att åka deras förfärliga bergochdalbana, vilket föregicks av mycket ångest och nära till tårar. Hrm. Sånt är inte min grej... men den åktes i varje fall och var till och med ganska rolig.
Efter denna dag, och efter den många kilometer långa promenaden hem var vi totalt utmattade och somnade som övestimulerade barn strax efter hemkomsten. Hehe.
Kapitel 40
Där jag fortsätter förra inläggets lista med ännu lite fler skumma saker:
* Det är tydligen så att Francos barnbarn bor i Sevilla, som vanliga, respekterade invånare (om än innehavare av ovanligt stora mänger pengar). Alla vet var de bor. Vår lärare ritade oss till och med en karta i fall vi skulle vara tillräkligt intresserade för att gå dit och trycka näsan mot rutorna. Enligt henne är det ett otroligt sällsynt fall att ättlingarna till en diktator lever kvar i landet efter att diktatorn i fråga avlidit/avsatts och jag är beredd att tro på det. Men...varför inte? De svarar ju inte för någon av historiens händelser, och här verkar familjen fortfarande vara högst repekterad och välbergad. Skumt.
* Alla spanjorer är så fantastiskt korta!! Föreställ er den stereotypiska machospanjoren, med bränna, muskler och backslick. Allt lätt så långt. Försök sedan tänka er honom i en längt mycket nära min egen. Inte lika lätt kan jag tro? Detta är dock sanningen. Någonstans hörde jag att bara 1 av 10 spanjorer är längre än 1.80. Denna siffra kan jag inte gå i god för helöt och hållet men jag försärar er om att jag sett fullvuxna män som inte varit längre än jag själv. Efter lite letande hittade jag en tidningsartikel i 20Minutos som bara är några år gamal där de hävdar att medellängden för en spansk man visserligen ökat men ändå bara ligger på 1.73. (I Sverige är det strax över 1.80)
Kapitel 39
Det allra bästa med lektionerna i skolan är allting man lär sig utöver spanska språket, främst om andra länder eftersom klassen är riktigt mångkulturel, men jag snappar även upp en del saker om Spanien. Nedan följer en liten lista på några lättsmälta saker jag funnit underhållande/intressant/värt att lägga på minnet:
* För några lektioner sedan imponerade Emma och jag på alla genom att berätta att religionsundervisningen i den svenska skolan inkluderar alla världsreligionerna och lite till. Enligt vår lärarinna och vår italienska klasskamrat är det nämligen ett stort steg att ha plockat ned krucifixen från skolväggarna och tagit bort bön från det dagliga schemat. Att kristendom är det enda man undervisas i behöver inte ens nämnas.
* Sophanteringen här är värd att tala om. I hemmen förväntas man sortera ut förpackningar i olika material från andra sopor. Varja dag ska man sedan gå ut till containrar som finns i mängder i varje kvarter här i Triana (bostadskvarter) och lämna soporna. Så långt så bra. Enkelt trodde vi och gick oskyldigt oanandes ut med soporna i tid och otid (nåväl, nästan). För någon vecka sedan passade en av våra lärare på att nämna att det är skyhöga bötesstraff på att slänga sopor före klockan 20:00 och att det patrullerar civilklädda vakter runt staden för att hålla koll på att ingen tjuvslänger innan dess. Ouch. Detta har naturligtvis med lukten att göra, då värmen får soporna att stinka och containrarna är utspridda över hela staden, men... vem vill kalla sig själv "sopslängningskontrollant"? Att vara basurero (sophämtare) är troligen inte heller så härligt, då containrarna ska tömmas mitt i natten. Dessutom ska alla gator spolas med vatten (!) för att de inte ska börja lukta...
* Om 20 år är Sevilla det nya Las Vegas. Jodå, det är sant. Trots att spanjorer gillar att spela är det dock inte den aspekten man syftar på, utan på öknifieringen (hm, inget ord... ökenspridning är inte riktigt rätt heller, för det är ju inte öken än... och jag kan bara ordet på spanska så det får duga sådär) runt omkring staden. Ifall landskapet frotsätter att torka ut i den hastighet det gör nu kommer staden snart vara en oas i öknen, likt Las Vegas...
* Det är ganska uppenbart att folket här har tappat tron på politiken och politikerna och jag kan se varför. Den ekonomiska krisen, som fört med sig mängder av problem för landets under- och medelklass, har inte lösts, en ny och hård arbetsreform har genomförsts som försämrar vilkoren för de arbetande och i alla politiska sammanhang finns mått av korruption. Samtidigt har jag märkt av en väldigt underlig syn på politik hos många spanjorer. Ta dagens lektion till exempel, som ägnades åt att diskutera elevernas respektive länders politiska system. Eftersom vi har en italienska i klassen gled vi snart över på mafian vilket fick min lärare att hävda att alla politiska partier är lite som mafian de med. "Ta det socialistiska partiet i Andalusien till exempel. De har drivit igenom en rad privilegier och prissänkningar för de äldre, som har ont om pengar och starktat kurser och ströjobb för arbetslösa ungdomar. Och därför röstar de äldre och ungdomarna på dem. Och det är ju en slags muta! De säger att de ska göra bra saker för dem i utbyte mot att de får röster... en muta!" Jag kan inte ens komentera det-.-
Kapitel 38
Idag provade jag att göra Espinacas con Garbanzos, vilket både låter och ser häftigare ut än vad det är (Spenat med kikärtor), men eftersom vi båda åt resultatet med god aptit tänker jag dra slutsatsen att det blev rätt så lyckat. Denna rätt är en mycket traditionell Andalusisk tapas egentligen, och vi har smakat det på tapasresturang, men den variant jag gjorde är mer som en gryta. Passade fint till Emmas kära mozzarella-sticks...
Kapitel 37
Helgen har varit lugn och ganska händelselös eftersom Emma varit förkyld och behövt vila upp sig. En eftermiddag i vår kära park i Triana blev det i alla fall och det var skönt att sitta ute ett tag i något som i alla fall påminner väldigt starkt om natur.
Det bästa med vår park: TORTUGAS!! :D
A Malin le gusta mucho.
Kapitel 36
Nu har jag en hel del att visa och berätta. Vi har dels deltagit i "Día del estudiante" (studenternas dag) i fredags med mycket springande runt staden som följd. Jag, Emma och några klasskamrater deltog nämligen i en "gymkhana", en lek som innebär att så snabbt som möjligt svara på ett antal frågor om staden. Vissa frågor kräver att man frågar personer som kan tänkas veta svaret medan man för att kunna svara på andra måste ta sig till en viss plats för att se med egna ögon. En hel del springande hit och dit med andra ord, och det var väldigt roligt och väldigt hysteriskt.
Efter detta var det en mottagning på Real Alcázar (som jag tidigare skrivit om här) med välkomsttal till Sevilla och prisutdelning. Inbjudna var elever från flera olika språkskolor i Sevilla och vi var några hundratal. Programmet utlovade även gratis guidning i palatset, och eftersom vi är i spanien skedde det hela väldigt oorganiserat och spontant. Lärare och annan skolpersonal kallade helt enkelt till sig en liten improviserad grupp och vandrade runt ett tag i slottet.
Wow. När vi besökte det förra gången på dagen tyckte vi att det var vackert, men det var innan vi sett det på natten. Ingenting går upp mot att vandra genom palatsets utsökta salar när de är svagt upplysta som av facklor, valvbågarnas skuggor täcker hela golvet och man knappt skymtar de välsmyckade taken högt ovanför en. I parken lyste hundratals lyktor, blommorna doftade som de bara gör på natten och som om det inte var nog passade månen även på att vara full. Så vackert!
Kvällen avslutades med dryck och tilltugg på en restaurang tillsammans med resten av skolan (där det gällde att samla på sig så mycket snittar som möjligt eftersom det var vår middag...). En trevlig fredag helt klart.
(Fast på kvällen. Jag hade ingen kamera med mig ;_;)
Kapitel 35
I vilket ytterligare en av Sevillas parker visas, Parque de Murillo, som inte är så mycket en lek-/motions-/träningspark som en gå-och-beundra-floran-park. Men fin och vildvuxen är den på sina ställen.
Kapitel 34
